Bloggstopp

 

På grund av pappaledighet kommer denna blogg att vila i en dryg månad. Vi hörs när fåglarna kvittrar igen!

"Världsarvet" Slussen

  Motståndarna till en ombyggnad av Slussen blir alltmer desperata. I en debattartikel i SvD skriver Jöran Lindvall, fd chef för Arkitekturmuseet, att man kan skulle kunna riva Slussen – bara för att bygga upp den på nytt. Genom att gå tillbaks till ritningarna från 30-talet skulle man kunna bevara "idén från 30-talets Slussen", med en vändplan för spårvagnar framför Stadsmuseet. På så sätt skulle Slussen kunna få status som ett världsarv, tror Lindvall. Menar han allvar, eller har han spetsat kaffet med lyckopiller? Jämfört med den brasilianska funkishuvudstaden Brasilia, som ju faktiskt är ett världsarv, är Slussen knappast ett "modernistiskt monument". I så fall är Kungsklippan eller Hötorgshusen bättre alternativ. Men Slussen har blivit en viktig symbolfråga i ett Stockholm som envist vägrar kliva in i samtiden. Allt var bättre förr, oavsett om "förr" var fem hundra, femtio eller fem år sedan. Och allvarligt talat – spårvagnar!?

Kriskultur, del 2

  Säg mig var du äter, och jag ska säga vem du är. I en artikel i The Observer diskuterar Stephen Bayley finanskrisens effekter på arkitektur och design där de slår som hårdast – i magen. Med utgångspunkt i två nyöppnade restauranger i London konstaterar Bayley att vulgärt överflöd är ute, medan återhållsamhet och kvalitet har blivit honnörsord i restaurangnäringen. Enligt restaurangkonsulten Nick Lander har till och med själva ordet ”restaurang” fått en negativ laddning – det förknippas med slöseri, överflöd, utgifter och ”frou-frou”. Ut, alltså, med kristallkronor och gåslever, in med öppna spisar och hederlig husman. Som Bayley själv uttrycker det: ”It would be unsettling today to eat in a complicated and expensive restaurant populated by burping customers with grease running down their chins and liveried flunkies chasing their 15 per cent. And it would be financial suicide to invest in one.”

Kriskultur

  Nu syns de första tecknen på hur lågkonjunkturen slår mot kulturvärlden. New York Times berättar hur de stora förlagen skär ner på representation, konferenser och lååånga lunchmöten. Försäljningen har fallit med 7 procent, och nu börjar åtstramningen – vilket kan bli ett hårt slag för några av New Yorks finare restauranger. I samma tidning skriver Michael Cannell att designbubblan håller på att spricka. Plötsligt har det blivit mycket svårare att sälja dyra möbler av formgivare som Hella Jongerius och bröderna Campana. Men designen mår bara bra av en lågkonjunktur, skriver Cannell. Formgivare som Russel Wright och makarna Eames skapade några av sina främsta klassiker under depressionen och andra världskriget. "Formgivare arbetar som bäst med begränsningar", säger Paola Antonelli, intendent på MoMa, till tidningen – de närmsta åren "kommer det att finnas mindre, men bättre design", spår hon. Vilket osökt leder oss till nästa nummer av Plaza, som handlar om hur kreativiteten blomstrar under kristider. Ute i början av februari.

Förorten revisited

  Sedan jag lämnade föräldrahemmet i Solna och flyttade till min första andrahandsetta på Söder har jag, i möjligaste mån, undvikit förorten. Men i helgen blev det nödvändigt med ett återbesök.
Vi hamnade i Kista galleria. Det ligger en kvart norr om stan, men känns som en annan värld. Kista galleria är inte Solna centrum eller Västermalmsgallerian. Det är en mall. Det är Amerika. Det är underbart.
I Kista galleria finns ett parkeringsgarage i flera våningar, food court med 33 restauranger, biograf med elva salonger, mängder av butiker, förstås, och massor av människor från, förstås, hela världen. Är detta vad flaggviftarna på Odenplan är rädda för? Vanligt folk med ovanliga namn?
Nu kan man bara hoppas att de slår till med en riktig feting till shoppinggalleria vid Norrtull. Utan att vilja låta som en nyvaken Lars Mikael Raattamaa tror jag att det är precis vad Stockholm behöver: Mer förort till stan!

Vi och dom i SvD

  I en debattartikel i SvD skriver Claes Ryn, professor i statsvetenskap vid the Catholic University of America i Washington DC, att valet av Barack Obama till USA:s president kan leda till besvikelse: ”De som hoppas att Obama ska lägga om den amerikanska utrikespolitiken, särskilt i Mellanöstern, behöver inse att han är hårt uppbunden av ekonomiskt, politiskt och medialt synnerligen starka krafter.”
Om Obama kan skapa någon verklig förändring får väl framtiden utvisa – det är kanske lite tidigt att sia om innan han ens tillträtt. Vad som är mer anmärkningsvärt med professor Ryns artikel är följande passus: ”Det borde beaktas att det kanske mest anmärkningsvärda med presidentvalet, förutom att USA valde sin förste förment svarta president, var att Obamas seger inte var större.”
Förment svart? Hur ser man ut då? Menar Claes Ryn att Obama vore en bättre politiker om han hade haft kolsvart skinn? Eller, mer troligt, vore det mer passande om han var helvit? 

Vi och dom i Vasastan

  Enligt en undersökning i lokaltidningen är vi som bor i Vasastan präktiga karriärister som har egen espressomaskin, äter brunch ute minst en gång i månaden, lever i stabila parförhållanden, drömmer om att bo i New York och bleker tänderna regelbundet. Well. Jag bleker i alla fall inte tänderna. Musse Hasselvall, stammis på Caffé Nero, säger i tidningen att han tycker att det är okej att bo i en präktig stadsdel, men uppmuntrar befolkningen att knulla runt mer. Som så många andra vasastaniter är han dessutom motståndare till planerna på en galleria vid Odenplan. Och är det något jag är trött på så är det alla låtsasrevolutionära bostadsrättsinnehavare som hänger röda skynken i fönstret för att de inte vill bli störda av grävmaskiner när de sitter vid sina superellipsbord och dricker morgonlatte. Patetiskt. "Fram med röda fanan, Louise, nu är tvåans buss två minuter försenad igen!" Bring it on, säger jag. Är det något som kännetecknar vasastaniternas älsklingsstad New York är det just den ständiga förändringen. Restauranger öppnar och stänger en gång i kvarten, gatuarbetena håller på i decennier och tunnelbanan går enligt outgrundliga tidtabeller. Inte fan hänger folk på Lower East Side röda handdukar på balkongen för det. 

All songs considered

  Tack vare Robert Altmans film med samma namn blev det söndagsmysiga radioprogrammet "A Prairie Home Companion" världskänt här om året. Om man tycker att Garrison Keillors universum emellanåt kan bli lite trångt och gubbigt, finns det en god anledning att leta sig vidare till amerikanska public service-stationen NPR:s musikprogram "Alll songs considered". Här blandas Lykke Li, Leoš Janácek, Tom Waits och irländsk reel-musik på spellistorna som om det var den mest naturliga sak i världen. Programmet leds av Bob Boilen, en lätt flintskallig, kulmagad medelålders man med tennisskjortan ordentligt instoppad i chinosbyxorna. Och ett absolut gehör för den bästa musiken från hela världen, i alla genrer. Till skillnad från de flesta svenska (och brittiska) musikjournalistikerna är Boilen en ödmjuk vägledare, snarare än en brutal smakdomare, med mjuk, vänlig röst och smittande entusiasm. Programmet finns som podcast och direkt på webben: www.npr.org/allsongs. En av höjdpunkterna är konsertserien "Tiny desk concerts", där artister redaktionen tycker särskilt mycket om (Jim White, Kurt Wagner, Vic Chesnutt) bjuds in att spela akustiskt vid ett skrivbord i studion. Missa inte det första inslaget i serien, där en blyg Laura Gibson i sin finaste skolfrökenklänning (bilden) spelar nyskriven folkmusik som hämtad från depressionsåren.

David, Guy och hunden

  I går skrev jag om David Byrnes och Brian Enos omslag till albumet ”Everything that happens will happen today” (nedan). Nu läser jag i SvD att designern Guy Peellaert har dött. Vem? Jo, han som gjorde omslaget till David Bowies ”Diamond Dogs” (1975), som jag stirrade mig blind på redan i tioårsåldern. Den oroande bilden av David Bowie som hälften man, hälften hund (dogasus?) speglade perfekt den apokalyptiska stämningen i Bowies Orwell-inspirerade dystopi. Vad jag inte visste, men upptäcker nu, är att skivomslaget RCA censurerade genitalierna på originalutgåvan, men att de återställts i all sin prydno på Rykos cd-version (ovan). Bowie som alfahanne?

Brian och David

  Jag sitter och tittar på omslaget till David Byrnes och Brian Enos nya gemensamma skiva. Den släpptes visserligen digitalt redan för någon månad sedan, men nu annonseras den ut på Amazon. Omslagsbilden visar ett hus, avbildat snett uppifrån, uppenbarligen digitalt framställt, med tegelväggar, garage, buskar, skorsten. Det ser ut som drömmen om det amerikanska förortslivet. Och följer därmed en rak linje från Talking Heads tidiga produktion, med låtrader som ”This is not my beautiful house, this is not my beautiful wife” och titlar som ”More songs about buildings and food”. Fascinerad ser David Byrne ut över världen och konstaterar: Där bor de små människorna. Där parkerar de bilen. Gräsmattan är kortklippt. En räfsa står lutad mot tegelväggen. Det är en oljefläck på uppfarten. Det är rörande. Trots att den digitala bilden är lika platt och schematisk som en miljö i dataspelet ”Sims” eller barnprogrammet ”Händige Manny”. Eller kanske just därför. Det är helt fiktivt, men sätter fingret på något ömt och ömsint, vår lilla tillvaro, vårt lilla hus, vår lilla garageuppfart. Det är fint.

Bo och jag

  Dagens fråga: Hur tänkte Bo Nilsson? Som chef för danska Charlottenborgs konsthall har den jovialiska skåningen inte bara överskridit budgeten med ett par miljoner, utan även - som det verkar - låtit inreda en tjänstebostad på museet. I ett uttalande i SvD förklarar styrelseordföranden Sys Hindsbo att konflikten bottnar i kulturella skillnader: "Det har varit svårt för honom att konfronteras med dansk miljö och mentalitet. Vi skämtar ofta med varandra om vi varit oeniga och går gärna ut och dricker en öl och blir plumpa, fulla och godmodiga, medan Bosse varit lite mer oförsonlig." I morse blev jag själv uppringd av teves "Kulturnyheterna", som undrade om jag visste ifall Bo Nilsson hade haft liknande problem på sina tidigare jobb, på Liljevalchs och Rooseum. Det är jag inte rätt person att svara på - men som alla andra väntar jag med spänning på hans utlovade pressmeddelande senare i dag. En sak är i alla fall säker. Det kommer inte att ha samma titel som hans första utställning på Charlottenborg: "Danskjävlar - en svensk kærlighedserklæring".

Backlash i designvärlden

  Allt är Philippe Starcks fel, skriver Deyan Sudjic, chef för London Design Museum, i boken "The Language of Things". Starcks inredning för Café Costes i Paris 1984 blev starten för "pesten med designade vattenkokare, hotell, mineralvatten, pasta, tandborstar och alla andra värdelösa prylar som översvämmar jorden".
Nina Björk kunde inte ha sagt det bättre. När en av designvärldens främsta makthavare så tydligt tar avstånd från konsumtionshetsen tyder det på en tillnyktring i branschen som helhet. Det tyska köksföretaget Balthup har till och med bannlyst ordet "design" i sina annonser, skriver The Guardians kritiker Fiona MacCarthy i sin anmälan av Sudjics bok.
I motsats till all skräpdesign förordar Sudjic en mer intelligent, slitstark formgivning: "Den estetiska, skulpturala kvaliteten i ett glas eller en stol, och den intellektuella elegansen i ett typsnitt är kreativa uttryck som vi kan uppskatta i sig själva."

RIP Jimmy

  Peter mejlar från Umeå och berättar att trumslagaren Jimmy Carl Black dog i fredags, på självaste Halloween. JCB var kanske inte världens tajtaste trummis, men bidrog ändå till rockhistorien som en av originalmedlemmarna i The Mothers of Invention. Han var också en av de få indianer som slagit sig in i nöjesbranschen. Jimmy Carl Black dog av lungcancer, 70 år gammal.

Auktionsbubblan

 

Efter fastighetsbubblan – auktionsbubblan?

Efter att Bukowskis misslyckats med att sälja hälften av utropen på sin Moderna auktion i veckan menade auktionshusets vd Carl-Gustaf Petersén att det svaga resultatet inte hängde samman med finanskrisen (citerad i DN här). Tjena. Av de fyra målningar av Karin Mamma Andersson som såldes gick tre under utrop, medan den fjärde förblev osåld. Det bådar inte gott för framtiden – åtminstone inte för auktionshusen. Vad beträffar själva konsten är det bara bra om priserna kyls ned, glappet mellan en storsäljare som Karin Mamma Andersson och en minst lika känd konstnär som exempelvis Annika von Hausswolff speglar inte någon konstnärlig kvalitetsskillnad, utan är bara ett uttryck för samlarnas nyckfulla klipparmentalitet. I morgon klubbas Auktionsverkets samtida.  Spänningen stiger. Bubblan bubblar.

Yrjö

  Av någon lika obegriplig som oförlåtlig anledning missade jag finska Designmuseos utställning om den levande legenden Yrjö Kukkapuro (kort sammanfattning här). Hans fåtölj Karuselli (ovan) är den ultimata rymdåldersmöbeln, en monumental, brutal och ohyggligt bekväm snurrfåtölj i (oftast) svart skinn på vit fot. I mina ögon sopar den banan med Eames Lounge Chair eller alla Bruno Mathssons stolar, både i bekvämlighet och estetik. Under 80-talet blev Kukkapuro lika utstuderat postmodern, med mindre lyckat resultat, men på senare tid har han gjort några fina grejer för Avarte. Nå, detta är bara en långrandig förevändning att berätta att boken från utställningen numera finns att tillgå på Designmuseos eget förlag. Köp, köp, köp, men ge fan i att bjuda mot mig den dag en billig Karuselli dyker upp på landsortsauktion.

Johan & Janne

  Jan Åman blir alltså ny ledamot i Kulturrådets styrelse. Enligt DN var Färgfabrikens grundare den avgående ledamoten Johan Staël von Holsteins favorit till posten. Ett logiskt val, om man ska vara cynisk: För något år sedan fick ju Färgfabriken en del badwill när det avslöjades att de systematiskt undvek att betala arvoden till fotografer och andra frilansande medarbetare. Men låt oss vara snälla: Åman är det perfekta valet för den nya tiden, till lika delar entreprenör och entusiast. Det ska nog bli bra. Det kan ju inte gärna bli värre.

Elake Anders

 

Anders "Lagombra" Jakobsen är inte bara landets grymmaste radikalslöjdare (med egen blogg här), han skriver också brutala krönikor. Frågan är om någon av landets stora tidningar skulle våga ta in hans svavelosande personangrepp, men i tidningen Konstnären har han mer eller mindre fria händer. Så här skriver han till exempel om cykeltillverkaren Skeppshult: "Dom gör många bra cyklar, men de gör också flera dåliga. Dom är hantverksskickliga, kostnadsmedvetna och väl medvetna om behovet av anpassad marknadsföring. Och så går de och anlitar fjanten Björn Dahlström för att rita några cyklar. Det han vet om cyklar kan inte vara mycket, med tanke på hur dåliga båda hans produkter för företaget blivit." Smågrinigt, men inget mot slutklämmen: "Tur att Björn Dahlström alltid har för korta byxor, då fastnar de åtminstone inte i kedjan!" Jag vet inget om Björn Dahlströms byxor, men om fler formgivare – och skribenter – hade samma humör som Lagombra skulle designdebatten vara bra mycket roligare.

 

Åsa, Karin, Horace, Bob

 

Högt eller lågt, djupt eller ytligt, fint eller fult? Efter Åsa Beckmans recension av Aftonbladets omgjorda kultursida i tisdagens DN flammar höstens debatt om förhållandet mellan finkultur och popkultur upp igen. I sin text berömmer Beckman nya kulturchefen Karin Magnussons jobb med sidornas utseende och tilltal, men samtidigt ställer hon sig undrande inför Magnussons reflexmässiga försvar av populärkulturen: "Är det något som exploderat de senaste 15 åren är det ju populärkultur och smarta populärkulturella analyser. I dag är det ju inte direkt den breda kulturen som sitter trångt till."
I dag replikerar Magnusson: "Personligen tycker jag det är svårare - och mer meningslöst - än någonsin att dela upp kultur i högt och lågt, fint och fult eller att dra tvärsäkra paralleller mellan kommersiellt och konstnärligt värde."
Jag undrar om de inte talar om olika saker. Problemet är ju inte att det skrivs för lite om "Idol" eller "Lilla Melodifestivalen", vare sig i Aftonbladet eller DN.
Däremot har den analytiska diskurs om populärkultur som mycket riktigt inleddes i början av 90-talet förlorat i utrymme. Då slogs DN På stan med Nöjesguiden och Expressen Fredag om att ha den smartaste journalistiken om popkultur. I dag har modetidningar som Rodeo och Bon (och Plaza, får man väl tillägga) tagit över den rollen, medan den hårdbantade På stan reducerats till ett kalendarium och Expressen fredag förvandlats till tutt- och skvallertidning.
Eller se på Andres Lokko, 90-talets främsta popkulturella analytiker, vars krönikor hamnar allt längre bak i bakvagnen på SvD - samtidigt som han tar alltmer plats som litteraturskribent i Expressen.
Om det finns en kulturstrid, som en del debattörer menade i höstas, så bedrivs den framför allt uppifrån och ned. Det är sålunda fritt fram för Horace Engdahl att raljera över en obildad medelklass som inte känner till författaren François-René de Chateaubriand eller den "isolerade" kulturkontinenten Amerika.
Att Bob Dylan skulle få ett Nobelpris de närmaste hundra åren kan vi nog utesluta. Han skulle ju inte ens platsa i "Idol".

 

 

 

Det omöjligas konst

 

Under snart 20 år som journalist har jag gjort det mesta:Skrivit kritik och notiser, gjort tusentals intervjuer, läst korrektur och sattbildtexter, tampats med politiker och rapporterat om terrordåd, redigerat ochdebatterat och analyserat. Men jag har aldrig skrivit en krönika. Så när Elinfrågade om jag inte ville skriva en krönika till nästa nummer sa jag obekymratja, samtidigt som jag diskret försökte dölja att jag satte kaffet i näsborren.Herregud, en krönika? Hur gör man? Måste man vara rolig då? Be mig hellreskriva en roman om en korsriddare eller en sammanfattning av detsäkerhetspolitiska läget i Afghanistan. Vill ni läsa något riktigt pinsamt ärdet alltså bara att vänta till nästa nummer av Plaza kommer ut. Säg inte attjag inte varnat er. En sak är i alla fall säker: Min första krönika blir ocksåmin sista.

Martin, Zandra, Gustaf

 

Av en slump – jag lovar – hamnade jag framför säsongspremiären av TV 4:s "Äntligen hemma". Och det mest upprörande var förstås varken Martin Timells tajta rosa tröja eller hans skalade skalp, utan att man helt ogenerat vidmakthåller könsschabloner som är minst ett sekel för gamla. Ni vet: Härliga, händiga grabbar med borr och vinkelslip, våpiga donnor som pyntar och donar med kuddar och doftljus. Ett par dagar senare intervjuade jag Zandra Ahl, som alltid har skarpa åsikter om genusproblematiken i designvärlden, och hon konstaterade kort att det måste vara så vi tittare vill ha det. Var sak på sin plats, fruntimren i köket och karlarna på brädgården. Mer om Zandra i ett kommande nummer av Plaza. Men redan nu kan man se hennes senaste medvetet pyntiga och tjejiga glasobjekt i utställningen "Red Bear, green goat" på Gustavsbergs konsthall (11/10-11/1, www.gustavsbergskonsthall.se). Samtidigt måste man naturligtvis se keramikern Gustaf Nordenskiölds separatutställning, samma adress och öppettider.