Det finns många artiklar jag skrivit unde årens lopp som jag i dag ryser av att läsa. Var det verkligen jag som skrev den där smörjan? Med blossande kinder läser jag ett språk som jag i dag inte känner igen eller vill kännas vid. Men så finns det några få alster som fortfarande fyller mig med stolthet. Visserligen kan jag räkna dem på fingarna. Två, tre krönikor, en handfull artiklar och så denna lilla film som jag och Johan Lindskog gjorde för tv-programmet Kobra. För vad kan vara roligare än att driva med Stockholms-brats i St Tropez?
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Det är inte designhotell, bostadshus eller flådiga landmärken som står för den mest nyskapande arkitekturen just nu - det är kyrkorna! Och även om jag inte är det minsta religös gillar jag verkligen detta faktum. Att man på dessa fridfulla platser kan njuta av de mest vågade linjerna och lösningarna. Ovan ser ni bara ytterligare ett exempel i raden designkyrkor: minimalistiska The Church of the Holy Cross av KHR Arkitekter i danska Jyllinge. Tack för det, amen.
I franska Vogues novembernummer hittar man det här fascinerande jobbet av Inez van Lamsweerde, Vinoodh Matadin och Lisa Butler, stylat av Carine Roitfeld. Modellen på bilden är i verkligheten 20 år. Men med de här sex bilderna får man följa hennes tidsresa från 10 år till 60 år. Vilket fantastiskt bevis på vad en bra modell, stylist, makeupartist och fotograf kan åstadkomma.
Hittade ett så fantastiskt foto på Barack och Michelle. Här sitter de, världens i dag mäktigaste par, i tv-soffan i Chicago och följer tillsammans med resten av världen valvakan. Spända, trötta och förväntansfulla. Hon klädd i en vacker klänning från Narciso Rodriguez och han i en klassisk kostym från Canali. Fortfararande kan jag känna glädjeskutt i magen när jag ser dem. Framtidstro!
Feminister rasar! Vad som fått kvinnogrupper världen över att se rött är den nya underklädelinjen "Find me if you can" som utvecklats av den brasilianska designern Lucia Lorio of Brazil. I de tunna, spröda underkläderna ligger nämligen en GPS insydd som gör att ägaren till dem är lika lätt att hitta som närmaste 7 Eleven. Innovativt eller ett modernt kysketsbälte? Vad tycker du?
Första kvällen i den nya lägenheten. Stort, tomt och annorlunda. Tassandes in i nya rum med väggar som har historier att berätta. Lägger örat mot dem och lyssnar. Och så det efterlängtade momentet: att tända den första brasan i den pampiga kakelugnen. Åtta förväntansfulla ögon som tittar då tidningspapper och vedklabbar fattar eld - och så - svart rök i hela lägenheten! Brandlarm som tjuter i öronen. Vad hände egentligen? Vaddå kallluftspropp? Varför luktar det plötsligt scoutläger i hela våningen?
Först trodde jag att det var ett skämt. Men nej, The Book of Olga är tyvärr inte det. En rysk oligark med alldeles för mycket pengar, och tydligen alldeles för lite smak vill nämligen att hela världen ska få bekanta sig med hans lilla fru Olga. Han ber stjärnfotografen Bettina Rheims föreviga henne. Resultatet är en svindyr bok om 1000 ex och det mest tveksamma du tänka dig. En orgie i utstuderad nakenhet med spretande ben och suspekta vätskor. Och ännu mer tveksamt är att Taschen gått med på att ge ut boken. Men det bevisar åter igen att alla är till salu - till rätt pris. Hade varit fantastiskt roligt att höra Olgas och oligarkens föreliggande diskussioner kring boken. "Älskling, jag vill att ALLA ska få se hur vacker du är". Blä.
Det finns inget så komplicerat som det här med omslag. Det måste vara omedelbart, talande för tidningen, väcka uppmärksamhet och framförallt locka till läsning. På Plaza har vi inga krav på att vi måste använda oss av leende tjejer som tittar rakt in i kameran. Det var till en början en enorm lättnad. Nu har jag nästan börjat avundas den typen av lättsmälta magasin. För vad enkelt det måste vara att aldrig avvika från normen och följa ett koncept så stenhårt. Här på Plaza är omslag allt annat än en baggis. Därför är det av största intresse vad du tycker om vårt kommande (ute i butik inom kort). Temat för numret är som du förstår USA. Nå?
Apropå temat bisarra intervjuer som Hanna avhandlar på sin blogg. Skäms fortfarande då jag tänker på en av mina första stora intervjuer med den vackra nunan Isabella Scorupco. Jag var en naiv nybörjare på 20 år som under den två timmar långa intervjun på restaurangen vid St Eriksplan lyckades med konststycket att bli helt bortkollrad av Isabellas strategiska manöver. Mitt under intervjun sa hon:
- Men gud, jag måste bara få avbryta och säga att du är så otroligt vacker.
Efter den punktinsatsen var alla skarpa frågor som bortblåsta, och när jag till sist slutat rodna och stamma lade hon huvudet på sned och sa med hes röst:
- Du borde verkligen börja med teve, rutan kommer att älska dig...
Artikeln som sedan följde var en hyllning till Sveriges mest "begåvade" skådis, tillika min bästa kompis Isabella.
Någon månad senare sprang jag på henne på en premiär och slog ut mina armar. Hon såg både rädd och oförstående ut. Någon kram var inte att tänka på.
När jag sedan pratat med andra journalistkollegor som träffat fru Scorupco vittnar de om att de varit med om precis samma sak. Dagens lärdom: fåfänga journalister gör inte ett bra jobb.
I dag är det den årliga Tidskiftsdagen på Circus. Jag kommer tillsammans med Mattias Göransson (Filter) och Nisha Besara (Arena) att diskutera god journalistik på scen. På kvällen drar middagen och prisutdelningen igång - och det är nu ni ska hålla tummarna! Plazas moderedaktör Salka Hallström Bornold är nominerad i två kategorier: Årets Journalist och Årets Krönikör. Plazas AD Kai Ristilä är för andra gången nominerad till Årets AD (för sitt fantastiska jobb med Plaza Kvinna). Om vi inte vinner någon av dessa kategorier äter jag upp min hatt från Hope.
Den här boken vill jag slå ett ogenerat slag för. Det är en antologi med det gångna årets bästa texter som publicerats i svenska magasin. Plaza finns representerad med en krönika som jag skrev om den onda modevärlden. Köp den! Läs den!
Visst är det fantastiskt när designer förvandlar något så passivt som en tapet till en interaktiv väggmålning! Påhittiga Shi Yuan (www.shiyuan.co.uk) har skapat en tapet som reagerar på värme. Med hjälp av temperaturkänslig färg ser man vid 15 graders värme bara gröna kvistar, vid 25 grader slår trädets knoppar ut och vid 35 grader står de i full blom. Om du själv inte vill avlida av värmeslag rekommenderas en varm lampa mot väggen.
I en ledare berättade jag en gång historien bakom varför min stora, bullriga släkt varje midsommar bär Rättviks folkdräkt - på landstället 30 minuter utanför Stockholm! Detta smått bisarra faktum har vi endast min farfars farmor att tacka för. Denna finurliga lilla dam, som jag i efterhand har förstått hade koll på både mode, blommor och bin, hade tolv barn, varav 10 var döttrar som alla var ogifta. Folkdansen hade vid tidpunkten kommit på modet i borgerliga kretsar och de hetaste danserna gick av stapeln på Svenska Folkdansens Vänner. Och det var ungefär då som min farfars farmor fick en idé. Jag inbillar mig hur hon en morgon rycker upp dörren till sina döttrars rum, viftar med plånboken och skriker: "flickor, nu ska det shoppas". Samma dag tågar en grupp om elva in på ett nyöppnat NK för att hitta den absolut grannaste folkdräkten. Den kyska skruden från det egna landskapet ratades snabbt. Min farfars farmor hade siktet inställt mot norr och den mest vågade dräkten av dem alla - Rättviksdräkten från Dalarna. Sagt och gjort, tio dräkter i varierande storlekar betalades kontant och det krävs inte någon större fantasi för att frammana bilden av hur tio unga kvinnor med tajta röda snörliv och färgsprakande kjolar gör succé på Svenska Folkdansens Vänner. Behöver jag ens berätta att sex av dem blev bortgifta inom ett år?
Även för mig och min syster har dräkten fått en avgörande roll i valet av partner. Så fort vi trott att vi mött en person som passat oss bra har denne bjudits ut till landet på midsommarafton för att genomgå det STORA testet. Det är enkelt, har han några som helst problem med att åla i sig tajta knickers med knätofsar blir han inte långvarig. Men om han utan knussel dansar hambo på logen och deltar i både parlöpning och stafett - kan han få stanna för gott. På bilden ser du mig och min keeper.
På begäran visar jag lite fler bilder från min lilla vindsvåning som det just nu råder fullständigt kaos i. Flyttkartonger överallt och små post-it lappar med frågetecken på de prylar och möbler som vi inte vet vad vi ska göra av. Tack förresten för alla fina mail + kommentarer ang lägenheten. Det är alltid roligt att höra någon utomståendes syns på ens privata boning. Min folkdräkt används faktiskt flitigt varje midsommar, men det är en helt annan historia. Vi hörs! E.
Kolla in den här privatvillan, Dupli Casa, i sydvästra Tyskland, ritad av Jürgen Mayer H. Den ser nästan ut att smälta. Jag vill se mer av sånt här i Sverige! www.jmayerh.com
När jag i morse som vanligt cyklade till jobbet tillika byggarbetsplasten vid Lindhagensplan (vet ni att det finns fler lyftkranar här än i hela Nordamerika?) så förfrös jag långfingret på höger hand. För att klara av den sista plågsamma sträckan fixerade jag en bild i huvudet – de ljuvliga badtunnorna på taket av det coola hotellet Bàsico i Mexiko. Där i 30 graders värme, med en kall ljus öl i handen, vill jag plaska. För mer info: www.hotelbasico.com
Precis som många andra tycker jag att Entourage är en fantastisk serie. Och en av anledningarna är ju självfallet huvudrollsinnehavaren Adrian Grenier (även om Jeremy Piven som spelar Ari Gold tillika Vince agent lyser absolut klarast). Därför smärtar det mig verkligen att se Adrian förnedras gång på gång i JC:s taffliga reklamkampanj - för aldrig har han sett så mesig, intetsägande och ful ut som här. Detta är ett image-mord av högsta graden. Kan inte bestämma mig om printkampanjen eller tevereklamen är värst. Det råder jämt skägg där. Helt klart är i alla fall att någon borde få sparken.
I nästa nummer av Plaza har vi USA som tema. Då utreder vi varför allt är så stort i staterna. För så är det ju: bilarna, husen, skulderna, rövarna är extremt mycket större än någon annanstans. Något vi inte tog upp i artikeln var amerikansk landskapskonst som har sina rötter i 70-talet. Här snacka r vi stort. Konstnären nedan heter Jim Denevan (www.jimdenevan.com) och bor i Kalifornien och har vigt sitt liv åt att skapa land art med sin traktor. Helt klart en man som klarar av att se "the whole picture". Visst är det mäktigt?
Här har jag bott de senaste åren. Jag minns hur lyckliga vi var när vi flyttade in. Hur vi stod där mitt i kaoset med målarpenslar, hängselbyxor och pizzakartonger och ändå kände oss som vinnare. Därför är det med delade känslor som jag nu lämnar min lilla hyresrättvind - även om våningen vi flyttar till är fantastisk - och mycket större än där vi bor nu. Men ni vet hur det är, en epok i livet slutar och en annan tar vid. Det är lätt att bli nostalgisk. Flyttlasset går den 1:a november och jag sitter och funderar på vad som ska få följa med. Vad tycker ni?
