Dockhus

  Speglar barnens leksaker vår vuxenverklighet? Ta en titt på dagens dockskåpsdjungel, och få dig en funderare. Att läsa pressmeddelandet från dockhustillverkaren Lundby, apropå deras nya hus Gotland, är som att läsa vilken banal mäklarannons som helst: ”Gotland är ett fritidsboende som passar hela familjen. Här finns något för alla – trädgårdsarbete för den lille odlaren, altan för soldyrkaren och en härlig tomt för lek och bus. Huset har året runt standard och en mysig öppen spis som värmer gott under den kyliga årstiden.”
Sen är det där med valmöjligheten. Sverige svämmar över av dockskåp. Snygga, minimalistiskt våta vuxendrömmar. Som A-Frame av our Childrens Gorilla. Eller Daniel Franzens bländvita stålskapelse till dockhus. Det måste vara något väldigt svenskt. Precis som våra perfekta hem och höga levnadsstandard. För i England har tiden stått stilla. Här är hemmen dragiga och små och dockskåpen gjorda i skrikrosa plast som lätt faller sönder. Vilket dockskåp min dotter ska få i julklapp? Daniel Franzens version, allt för att stilla mitt eget ha-begär

Captain

  Det är på Blocket de finns, de passionerade designälskarna som smyger omkring och tömmer containers på natten. Det är en aktivitet som borde applåderas: ur dessa containers räddas våra designklassiker från en för tidig död på landets sopstationer. Som när Hasseludden skulle förvandlas till Yasuragi och man rev ut hela originalinredningen. Ut med gamla klassiker, in med lite Ikea. Och gav man sakerna vidare till designkonässörer, välgörenhet eller andra behövande? Nix. Häromdagen plingade jag på hos en trevlig kvinna på Östermalm. För ett par år sedan hade hon hittat sitt livs container utanför  - just det - Hasseludden och räddat sexton snurrfåtöljer av modell Captain från att krossas. Designade av Eero Aarnio på sextiotalet, omklädda i bredrandig manchester och med slitning på precis rätt ställen. Underbara. Och nu ska hon alltså sälja några som inte längre får plats i lägenheten. Jag ville i vanlig ordning slå till direkt. Men sen är det ju det där med att övertyga mannen: det är aldrig lika lätt som att övertyga mig. Om någon lyckas bättre med det än mig, hör av er till mig så kan jag vidarebefodra detaljer. 1000 kr styck.

Brödraskapet

  Efter en natt i den danska byn Ebeltoft har jag börjat fundera på syskonkärlek. Framåt småtimmarna började Erwan, ena halvan av designvärldens mest hyllade brödraskap Bouroullec, filosofera över sin relation med sin bror Ronan. Utrustad med franska cigg, en dansk öl och en rysk skinnluva på sned, lyckades han få allt att låta så otroligt fantastiskt. Deras konstruktiva diskussioner om design, deras gemensamma intressen och arbeten, deras kompletterande personligheter, ja till och med deras vansinniga bråk. För enligt Erwan är det dessa bråk som ligger till grunden för deras succé.
– Om vi är eniga om en produkt så är det bara skit. Men om vi bråkar, sliter vårt hår, smäller i dörrar och lämnar restauranger i vredesmod framför kunder och uppdragsgivare, ja då är det djäkligt bra, förklarade han.
Och det bara låter så fruktasvärt romantikst. Så kreativt och explosivt och helande - och franskt. Men hemma hos mig sliter ingen sitt hår: hos oss är det svenskt och tyst och försiktigt. Och här skapas heller inga designklassiker. Jag ska ta lärdom.

Mormors återkomst

 

Först ut var företaget Lladro: med sina uppmärksammadesamarbeten med Jaime Hayon och Bodo Sperlein lyckades de inte bara skaka av sigsin töntstämpel utan också ge porslinsfigurinen ny status. Sen dess har många följtderas exempel, från Tichelaar Makkum till Nymphenburg. Den sistnämnda lanseradetidigare i år en ny servis av Patricia Urquiola, som just nu visas på DesignMuseum i London. Nu har Rosenthal tagit Karl lagerfeldt till sin hjälp: han harfått full frihet att plåta och sätta i hop märkets nya reklamkampanj. Medmodellen Brad Kroenig i en rad olika poser med porslin, cementerat porslinets nyastatus. Mormors gamla samlarservis är tillbaka. 

Evolution

 

Hur kommer morgondagens människa se ut? Hur kommer vår kropp att utvecklas utifrån dagens förutsättningar? Holländska Marcia Nolte presenterade några förslag på Eindhovens designvecka: en axel anpassad för konstant telefonpratande, ett näsben med "ribba" för glasögonbärare och ett hål i munnen för de som rökt i generationer. "På så sätt kan rökare också känna igen varandra" menar bildernas skapare. Vad klumpfoten är en reaktion på? Kvinnor som älskar högklackat. 

Se mer på: www.marcianolte.com

Budgivning

  Det bor jättekonstiga människor i Vallentuna, såna som inte läser kulturdelen. I alla fall om man får tro redaktionens bostadsanalytiker Salka. Hon har nästan doktorerat i bostadsvetenskap. Hon vet exakt vilka människor som bor var - och varför. Och så vet hon var man läser kulturdelen, vilket man mest verkar göra i innerstan. Allt detta är mycket intressant, framför allt hennes teorier om turister i Täby. Men jag är tyvärr lite mer spontan. När jag flyttade från London till Stockholm för ett år sedan surfade jag på Hemnet, såg ett schysst radhus med dubbel takhöjd i hallen och drog i gång med en intensiv budgivning. Varje musklick tio tusen. Jag hade aldrig varit i huset, aldrig hört talas om området och jag kollade ingen karta innan jag slog till. Jag lever under principen: allt blir bara så bra som man gör det. Och den devisen står jag fast vid. Fast efter ett år börjar mitt pendlingsavstånd kännas av – huset jag köpte låg väldigt lantligt. Så igår kväll var jag och kollade på ett radhus i Enskedeområdet, ivrigt påhejad av vår entusiastiska AD Kai. Det var becksvart ute, jag hade aldrig tidigare satt min fot i Stureby - och jag var redo att börja buda på stående fot. Men denna gång ska jag vara en vis kvinna: Jag ska rådslå med Salka först. Och med er: var ska man bo i Stockholm?

Kasettbandspelare

  Apropå mardrömsintervjuer och intervjutekniker. Det är alltid lika fängslande att ta del av andras knep. Som Salka som intervjuar med sin laptop i knät och skriver in svaren i realtid. Det får mig med min kasettbandspelare att framstå som en relik från. Men alla har vi varit med om äckliga intervjuer. Salkas tog plats i Norge: en designgrupp lyckades ge henne radikalmigrän. Bos mardrömsintervju tog plats i konstnären Tracey Emins bostad, vilket, om man någonsin stött på henne, är fullt förståeligt. Han blev utskälld. Min värsta intervju var en av mina första för TV: en halvtimme med Blur, på den tiden kända för att somna framför kameran. Damon satt mest och rapade och Graham Coxon hade löss. Annars är designern Ron Arad - som har någon form av genisjukdom - en uppfriskande berg- och dalbana för alla som vill testa sin journalistiska skicklighet.
Häromdagen gjorde jag min allra första Skype-intervju: jag och den engelska designern Michael Young satt och smuttade rosévin på varsin sida om Nordsjön. Säga vad man vill om min omoderna kasettbandspelare, men i mitt rosérus kände jag mig tekniskt avancerad.

The Connector

 

Jag sitter på en trendföreläsning och inser att jag matas med samma snabba associationsbilder, samma lättciterade onliners och  – värst av allt – samma tjat om vår GENERATION som alltid. Alltid tjatas det om denna GENERATION, och alltid dyker nya benämningar upp. Vi är generation X, I Y. Vi  är generation WE, generation ZAPP och generation ZED. Vi som befinner oss mellan 25-35 är märkligt mångfasetterade och under konstant förändring. Det skrivs böcker om oss, hålls seminarier om oss och så alla dessa trendföreläsningar. Förra veckan var jag på Electrolux årliga event Design Lab i Zurich. Och matades som vanligt med färgglada associationsbilder, lättciterade oneliners och - i detta fall - lite lagom mycket horoskopsstatistik på temat GENERATION I.

Några lättciterade oneliners:

"We weren’t born with a mouse in our hands, we were born with a rattle. We didn’t click our way through infancy, we played with wooden toys.

"More than ever before, we are children of our GENERATION rather than children of our parents."

"We have to have an opinion about everything. Meaning is the new currency. We need stories to beleive in. We are time, space and money starved. We are creative, flexible. We are GENERATION FLEX"

Men nu börjar faktiskt något hända. I en värld full av trendexperter börjar yrkestiteln kännas märkligt passé. Ja, ganska otrendig och bakåtsträvande till och med. Och under veckans Designboost i Malmö fick jag det äntligen bekräftat: trendanalytikern är död. Vad all världens trendnissar ska göra nu? Enkelt: de byter namn. Tro mig, nu är det dags att göra plats för "the connectors". Och förhoppningsvis dammar de även av klyschan GENERATION.

GOURMET

 

Formgivare fortsätter att leka kockar. Nyligen träffade jag den Londonbaserade designern Martino Gamper i hans studio - och han pratade hellre om sina matexperiment än om sina stolar. För inte så länge sedan intervjuade jag holländska Marije Vogelzang för Plaza, en av de första designers som använde mat som material, och när vi talades vid var hon fullt upptagen med att designa en gigantisk nallebjörn av korv och fläsk. Allt detta är ganska kul. Men jag klarar inte av efterföljarna. De där nyutexaminerade designstudenterna som står och bjuder på suspekta äckelglass-smaker i Milanos gathörn. De som försöker chocka med sjuka rätter utan att egentligen kunna ett dyft om mat. De som tror att de är utmanande och avantgardistiska genom att hyra en restaurang och bara bjuda på snorgröna rätter. Efter att ha smakat på ett experiment för mycket är jag rätt skeptisk. Under Hollands designvecka har man låtit formgivare och kockar tillsammans skapa  "experimentella rätter", se bilder nedan. Att det är ett samarbete känns ju aningen betryggande. Men det ska mycket till för att jag ska smaka. Varje rätt sägs innehålla nio olika smaker.  Rather you than me.

Vem mannen som sniffar på grönsaker är ovanför? En bakfull Martino Gamper, fortfarande med flest Årets designer-titlar än någon annan 2008.

DESIGNBOOST

  Det är så glasklart. Morgondagens design kommer inte riktas till de 10% som hittills högkonsumerat lyxprodukter. Den kommer att riktas till de 90% som verkligen behöver det. Som Yves Behars One laptop per child. Eller svenska arkitekten Anders Wilhelmsons Peepoo bag som fungerar som en hygienisk bärbar engångstoalett och kan rädda livet på miljontals människor genom att stoppa smittspridningar. Hans energiska och insatta föredrag på förra veckans Designboosti Malmö gjorde publiken mållös.
Efter förra årets succé hade tredagarseventet visserligen en del att leva upp till. Årets tema var den hållbara staden och bland talarna fanns bland annat Ilse Crawford, arkitekten Bjarke Ingels och designerna Michael Young och Ilkka Suppanen. Men med sin blandning av workshops dag ett och föredrag dag två lyckades de skapa en känsla av total inspirationsanarki i hjärnan – precis som det ska vara. (Efter nio timmar workshops på våning 54 i Turning Torso hallucinerade och associerade alla fritt. Maria Vinka och Cay Bond uppfann en kork för pruttande kossor och Illka Suppanen kläckte en idé om ett kreditkort för välgörenhet.) Att locka med utländska stjärnnamn som Michael Young kanske behövs, men jämfört med en Wilhelmsons bajspåse var hans miljövänliga dildo totalt chanslös.

Destination Holland

 

Villa 1 av arkitektbyrån Powerhouse Company stod klart tidigare i år utanför Arnheim i Holland. Nu är glashuset nominerat till Dutch design Award som går av stapeln nu i helgen och inleder Dutch Design week. Huset är arkitektbyråns första projekt och består av två våningar; en i glas ovan marken och en våning utgrävd under marken. Jag har rest en hel del på sistone, och energin går på sparlåga. Men trots det önskar jag att jag hade  bokat en flygbiljett till Holland.

Gamla kulturtanter

 

Åren går. Man blir äldre och äldre. Något jag aldrig hinner reflektera över, eftersom tiden går så fort. Men ibland kommer de, de där insikterna. Som när jag var och hälsade på designern Alfredo Häberli i hans studio för en vecka sedan, och han stolt visade det nya jubileumsmönstret för sin succeservis Origo (för Rörstrand/Iittala) Nästa år kommer den att säljas i butiker runt om i världen. Och få alla Häberlientusiaster att känna sig som gamla kultutanter. För det har gått TIO år sedan de köpte sin första randiga Origoskål.

 

King bonk

  Den hetsiga debatten om designart versus konst verkar ha lagt sig. När Brad Pitt shoppade loss på sommarens Design Miami/Basel (en bänk av Jeroen Verhoeven, en pall av Max Lamb samt två stolar av Ron Arad för ca 1 miljon US dollar) debuterade begreppet designart dessutom i brittisk skvallerpress. I morgon är det dags för mässan DesignArt London på Berkeley Square för andra året i rad. Och i år har antalet internationella utställare fördubblats till 40. Två tips på Londongallerier att hålla ögonen på: David Gill Gallery, som bland annat representerar FredrikssonStallard (deras King Bonk lanserades i september, se nedan) samt Carpenters Workshop Gallery. På det sistnämnda debuterar konstnären Marc Quinn som designer. I samma veva öppnar Established & Sons sin utställning med Maarten Baas i sitt Londongalleri. För oss som är kvar i Sverige: imorgon kör Designboost igång i Malmö, med tema Long live the city och boost talks av bland annat Michael Young, Ilse Crawford och Bjarke Ingels. Och i Stockholm invigs Monika Försters utställning Total Recall på Designgalleriet. So much to do, so little time.

Inredningsknarkare

 

Varje vecka bostadsknarkar över en miljon svenskar: de surfar runt på Hemnet och tycker till om andras hem och inredningsval utan en tanke på att själva flytta. Men börjar inte Hemnet som fenomen kännas lite passé? Alldeles för fruktansvärt tillrättalagt? Själv har jag en annan passion: studioliv. Formgivarnas kaotiska arbetsplatser. Hit har Svensk Fastighetsförmedlings amatörstylister ännu inte nått. Här råder kreativ genialisk kaos. Den senaste månaden har varit högproduktiv: jag har hälsat på i nio formgivarstudios. Tjatat till mig te, grönsakssoppa och kallt kaffe hos olika designers i Europa. Och ingenstans är det så otillrättalagt och oängsligt som just där. Där råder en perfekt balans mellan ruffigt och intressant, lite som Woody Allens filmlägenheter, med bokhögar, intressanta projekt på väggarna och askkoppar proppfulla med Gauloise.

Månadens favorit? Utan tvekan designer Martino Gampers studio i Hackney, östra London. Prylar överallt, intressanta saker som hänger från taket och märkliga människor på toaletten. Precis så som man vill ha det hemma. Ett annat bevis på studioestetikens nya lockelse är Londonutställningen Under the same roof där åtta unga designer (som samarbetar under namnet OKAY Studio, se bild nedanför) smällt upp sina kreativa arbetsplatser i gallerimiljö. Missa inte - utställningen pågår fram till 8 november. Aram Gallery, London.

Etnoglobalism

 

 "Nu kan designvärlden äntligen sluta vara så eurocentrisk."
Det säger en höggravid Nipa Doshi, ena halvan av hyllade designduon Doshi Levien. De har precis flyttat in i en ny studio på Columbia Road i Hoxton, London. Alla flyttkartonger är inte uppackade och Nipa Doshi har fem veckorkvar till födsel. Ändå tar de sig tid och visar runt bland sina senaste produkter. Favorit: den underbara soffan My Beautiful Backside för Moroso, se nedan. Vår träff slutar med ett telefonsamtal. Någon har tänt eld på en bil utanför studion. Säga vad man vill om östra London, men där blir aldrig tråkigt.
Mer om Doshi Levien i en Plaza framöver. I veckan öppnade deras resande utställning Myth and Materials i Morosos New York-butik.

Bilder nedan från deras nya studio, på soffan My Beautiful Backside samt från utställningen Myth and Materials.