"Det ligger något jolmigt i fenomenet Barbie som kan göra det svårt att förmå modevärlden att uttala Barbie fashion week. Kanske föddes det med att Barbie fick sin kropp efter en tysk vuxendocka med en preferens för rika män?", skrev min kära syster Sofia Hallström, modejournalist hon med, i gårdagens Expressen. Jag tror det här med Barbie är en generationsfråga. För oss som växte upp i sjuttiotalets outhärdliga proggkultur, då vi barn skulle baka vårt eget barkbröd, leka med kottar och följa med som små pottklippta kamrater i demonstrationstågen, stod Barbie för allt som var förbjudet och därför glamouröst. Barbie var USA, plastic fantastic, det rosa flickrummet som vi proggflickor bara kunde glömma. Barbie saknade könsorgan, menade man på proggtiden, och ansågs bland annat därför vara skadlig för barn – detta var ju en tid då barnen sexualundervisades redan på dagis. No, jag har aldrig vuxit ifrån det där. Jag älskar fortfarande Barbie.
Det pratas om Joaquin Phoenix och hans förvandling från
Hollywood-hunk till knäppgök. Han tänker sluta med filmen och bli
rappare, har han meddelat världen, och klippet på honom som nerdekad
Blues Brother i uteliggarskägg hos David Letterman cirkulerar just nu
överallt på Internet.
Banalt och fånigt, verkar de flesta tycka.
Men jag känner ändå respekt för Phoenix lilla protesthandling. Det är
inte nyttigt för själen att vara snygg jämt. När min man var yngre och
olidligt snygg försökte jag övertala honom att raka hjässan. Bara
hjässan. En professor Balthazar-look hade garanterat gett honom en ny
erfarenhet, en liten insikt i livet som osnygg. Det vågade han tyvärr
aldrig. Men det gjorde alltså Phoenix. Spot on!
Århundradets mest misskrediterade modemänniska måste vara Anna Wintour, amerikansk rikshäxa i Djävulen bär Prada. Maktgalen eller modegeni? Kanske båda. Snart får vi ett annat perspektiv på den berömda Vogue-redaktören. På Sundance Film Festival nyligen visades för första gången The September Issue, dokumentären om hur Wintour och chefsstylisten Grace Coddington skapar Vogues största nummer någonsin, den 840 sidor tjocka septembernummer för 2007. Regissör och producent är RJ Cutler, som bland annat regisserat Morgan Spurlocks reality-serie 30 Days.
Vi har omlokaliserat till ett kontor på branten, med min
märkligaste utsikt hittills: strålande mälarblick och den evigt
brummande Essingeleden däremellan. En läsare ringer och väcker mig ur
dånet. Han har så mycket åsikter att jag till slut måste anteckna.
Gift, 42 och ”materialist” – så beskriver han sig själv – och kritiken är hård, särskilt mot PM- och Personligt-sidorna. Men han var
passionerad. Faktum är att jag aldrig någonsin under min tid som
redaktör tagit emot ett så uppriktigt och ingående läsarsamtal. Riktigt
inspirerande.
Så vad säger du därute? Om krönikorna, miljöerna, husen, hemmen,
omslagen, modet, om allt som är Plaza? Ring oss, maila – vi vill veta
vad du tycker!
Det var inte jag som sa det. Inte desto mindre är det så sant. Nyss Elle-belönade Fifth Avenue Shoe Repair är ett sånt. Var i deras ateljé på Bondegatan 46B i dagarna och såg inte riktigt frisk ut i provrummet. Flätstickningarna på en svart sweater fick mig att likna en puckelrygg med konstiga krökar kring axeln. Den tunna pepita-trenchen hade ett slag som ett fladdrande elefantöra som jag för mitt liv inte kunde få att falla på rätt sätt. Men vad spelar det för roll när Astrid Olsson och Lee Cotter är just vad de är, ett bra modemärke som är som en popgrupp. Bara en sån sak som att de är ett par. Att de har varit dansare. Vem har inte drömt om att leva som ett kreativt par på det där newyork-loftiga sättet, typ John och Yoko?
I maj öppnar deras nya butik på Mäster Samuelsgatan. Till dess, besök deras nya popup-butik i Sturegallerian. Hoppas du lyckas bättre än jag.
Har varit på Beckmans stickvisning. Ja, just STICKvisning. Inte
STICKNINGSVISNING eller STICKAT-visning utan STICKvisning. Varför är
det så svårt det här med modesvenska? När britterna bara kan säga: knitwear show. Så enkelt.
Hur som helst. Det var roliga timmen hela vägen. Bernhard Willhelm överallt. Ögon som tittade fram ur klumpiga nystan, plaggdelar som krympt eller förlängts efter behag, skrikiga färger, galna mönster. I den lilla foldern som delades ut i publiken finns ett rundabordssamtal där en av eleverna säger att det där med konceptmodet som skulle vara så svårt – det vill säga Back, Margiela, Chalayan – det är ju inte nu. Det var på nittiotalet.
Så hette det bästa jobbet som aldrig blev av. Tanken var att plåta förortsmode, från Alby och Fruängen till Mälarhöjden, Slussen och Mörby Centrum. Förortsmode är extremt intressant. Det var Bon och nu jobbar jag på Plaza, men fortfarande minns jag just det där jobbet varje gång jag pendlar. Sitter man där tillräckligt länge så är det ju vad som händer, man kliver in och ut ur olika världar.
Min egen pendelsträcka är Solsidan-Slussen. Det är annat det än röda linjen. Vad ska man kalla den, den tunna blå linjen? I stället för skiftande toner i grått från svart till vitt ser det ut såhär: posh, posh, posh – oops, lågstatus – posh och posh igen. Resan tar en halvtimme. Den börjar bland de palatsliknande villorna vid havet, och bara for the record, det är inte där jag bor utan där som bussen från Moose Island (Älgö) stannar. Så rik är jag inte. Tyvärr.
Åter till resan som börjar bland ädelträden och de stora muromgärdade trädgårdarna där det mest dramatiska som händer är att en bichon frisé går vilse.
Jag slumrar till, bläddrar i tidningen, vilar kinden mot utsikten: vikarna, träden, de frostiga ängarna. Runt omkring mig sitter Solsidan-mänskorna som jag kan plocka ur vilken folksamling som helst. Jag kan rita dem i sömnen. Det är inte så att jag tycker illa om dem, tvärtom. De är snälla för det mesta. De är bara så homogena. Kvinnorna är sig lika vare sig de är 23 eller 60-plus, här finns liksom inget ungdomsmode eller ens klädkoder för unga vuxna utan man klär sig som sin mamma. De älskar beige, tunna silkesblusar, byxdräkter, pärlhalsband och de är inga fans av kortklippt, nej troféblont och axellångt ska det vara. Så är det männen, alltid groomade, väldoftande och redo för affärsmötet med portföljen. En liten skillnad från andra platser i världen är kanske att man aldrig ser dem flasha sin elektronik. De tar för sig av vilan på tåget, sitter och drömmer som andra, struntar i allt för en stund.
Klär de sig sådär automatiskt, som en instinkt, eller är de väldigt medvetna om vad de signalerar?
Sedan stannar tåget i Fisksätra. In väller alla möjliga nationaliteter, ryssar, iranier, afrikaner. Det märkliga med den här dagliga händelsen, stoppet i Fisksätra, är att de nästan är lika homogena. Fast på ett annat sätt. Tystnaden bryts, tempot skruvas upp. Barn skriker i sina vagnar och blinget lever i Fisksätra, här finns alla lysande looks från gangsta-snubbe till raffig madam med klirrande bijouterier till täckjackan. Fisksätra-G. Och jag får samma tanke varje gång: vad tänkte arkitekterna? Här har de byggt alldeles vid en hisnande utsikt, och vad gör de, jo vänder huskropparna mot varandra. Inte ett enda fönster mot havet, i stället stirrar balkongerna på varandra, 25 meter emellan. De blinda kortsidorna har hela det glittrande sundet framför sig. Det är en arkitektur som säger: visserligen är det vackert här men du förtjänar inte att se det. Var det så de tänkte? God knows.
Sedan sitter vi där, Solsidan-chic och Fisksätra-bling, och förmodligen är det inte bara jag som funderar.
Min sista tanke innan tåget rullar in på Slussen är lite skrämmande: är det jag som är konstigast?
Det är samma typ av tankar som gjorde att Röda linjen inte blev av. Vi kom ju från Bålsta, Skellefteå, Halmstad – och så jag från Söder. Vad fan visste vi om Alby? Nothing.
För dig, stackars läsare, som väntat hela jullovet på att få höra vad trendprofeterna sa om lyxindustrins framtid i världskrisen – här är konversationen som utspelade sig den där eftermiddagen 17 september:
JAG: Vad ska hända nu med lyxindustrin, det är ju som elfte september nästan?
PROFETEN: Javisst, det är ju som…ohhh. Folk har ju slutat shoppa!
JAG: Just det. Och vad händer nu?
PROFETEN: Jaa du. Det vet jag inte.
JAG: Men på höstens visningar kunde man se en stark tendens till eskapism, i form och koncept?
PROFETEN: Ja, precis. Det har du alldeles rätt i.
JAG: Och…
PROFETEN: Om du ursäktar…jag ska bara gå på toaletten.
Har just vaknat från julen i en infrusen skärgårdsvik. En gång om året blir vi somnambula i min familj. Lägger oss tillrätta under snötäcket som Mumintrollen, äter och sover och glömmer hela världen – och ser en helvetes massa teve. Och inte kan jag påstå att jag blev klokare den här gången heller. Det enda jag såg med någorlunda behållning var en dokumentär om den abnormt sällsynta amurleoparden, i helgen. Men annars. 57 channels and nothing on.
Börjar det inte bli dags att dödförklara det här förtvivlat dåliga mediet som aldrig ställer upp när vi behöver det som mest? För såhär ska det väl inte behöva vaaara?
Imorgon eftermiddag ska jag på London Milano NY, det första trendseminariet som jag går på sedan kriset bröt ut. Ska lyssna på Andrea Dall'Olio (A+A Design, Milano), Christine Foden (d.cipher fm, London) och Sharon Graubard (ESP Trendlab, New York). Sjukt spännande. För hur kommer de att tolka höstens händelser? Västvärlden ser ju helt annorlunda ut nu jämfört med för bara ett halvår sedan. Obama, kreditkrunchen och allt. På Plaza har vi redan gjort vår framtidsanalys, men den får du inte läsa förrän i februarinumret. Den är dock väl värd att vänta på, skriver av vår egen ”The Till” – Jesper Tillberg.
Michelle Obama är modets nya favoritdocka. Nu har halva modeeliten ritat klänningar som de vill att hon ska bära när Barack svär eden. Kolla här. Och självklart är varannan blåsa någonstans i spektrat mellan midnattsblått och lila. Sådär är det på catwalken också – är det något lila med i kollektionen så kan man ge sig fan på att den bärs av en svart modell. Det är snyggt med lila mot svart hud, eller hur? Jättesnyggt. Men goddamn, vad trött jag skulle vara på purpurfärgen om jag var svart.
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men på något underligt sätt har det börjat lukta lik om Comme des Garçons, Ann Demeulemeester och Maison Martin Margiela. Vissa modehus som var glödheta på nittiotalet har bara inte åldrats med värdighet. Till och med Alexander McQueen, så nära husgud man kan komma i min värld, har ibland faktiskt haft något härsket över sig på senare år. Varför? Det är väldigt svårt att sätta fingret på. Kanske att de krafter som drivit de här modehusen framåt inte är lika angelägna längre. Det konceptuella modet verkar helt enkelt inte ha fått något fotfäste i den tid som vi lever i nu.
Sedan finns nittiotalsnamn som fortfarande existerar i nuet med självklarhet, som Hussein Chalayan. Och åter namn som nästan glömts bort, men som är aktuella även idag. Jag insåg det när jag hittade Kostas Murkudis senaste bok, utgiven på Daab Books. Visst har jag rätt?
Pratade mode och framtid i senaste P1 Stil, med Marie Birde samt trendanalytikern Johannes Sjöberg och framtidsforskaren Bo Malmberg – klicka här om du vill höra!
Du vet att du läser en modeblogg när du ställs inför det hemska lilla
uttrycket "to die for", vanligen översatt till "att dö för" på svenska.
Används i regel i samband med shoppingtips: "boots att dö för", "en
kappa att dö för", etc. Men hörni. Det finns ju inga stövlar, kappor,
klänningar eller väskor värda att dö för. Det finns i själva verket
ingenting som är värt att dö för. Så varför detta uttryck – "att dö
för"?
På Carin 21.30 häromkvällen biktade sig Jan Eliasson, förre
utrikesministern, om saker som han ville radera i sitt liv. "Enormt",
sa han. "Det säger jag alldeles för ofta. Och det behövs inte." Så kära
modebloggare därute, gör som Eliasson. Välj dina ord.
Veckans modesnackis är utan tvivel film och mode, påkallat av modedagen 22 november på Stockholms filmfestival. Jag deltog i snackandet på festivaltv, om Baz Luhrmanns fantastiska Australia, Angelina Jolie-rullen The Changeling och Madonna-debuten Filth and Wisdom. Precis här.
Jag trodde verkligen att kranietrenden skulle gå över – åtminstone när Damien Hirst gjorde sin 50miljonerpundsskalle, Skull, täckt med diamanter. Men nej. Det bara fortsätter och fortsätter. Vad är det som driver dessa smyckesdesigners att om och om igen göra accessoarer med denna evinnerliga dödskalle? Det finns egentligen bara en sak som är ännu märkligare: att läsa alla små modetips om nya dödskalle-accessoarer. Varför säger ingen som det är – att det bara är sååå tråkigt?
Varför mode? Min ovetenskapliga åsikt, baserad på sporadiska förfrågningar genom åren, är att det kräver ett visst motstånd. Ett visst mått av utanförskap, närmare bestämt, och/eller kadaverdisciplinär fostran. Filippinske Bryanboy, stjärnbloggare i Asien, var den senaste i raden som berättade för mig om en klaustrofobisk uppväxt på katolsk skola med uniformstvång, en bakgrund som han delar med till exempel Ann Demeulemeester. Vanligt bland extravaganta modeskapare är en proletär uppväxt, som Galliano och McQueen – söner till en taxichaffis respektive rörmokare i Londons förorter. Men allra vanligaste lär vara gay uppväxt i bigott småstad. Jag växte upp på det dogmatiska sjuttiotalet, förbjuden att leka med Barbie (!). Nagellack och läppstift var no-no! Ab-so-lut förbjudet. Och se vad som hände med mig.
Tror jag ska tipsa modevetenskapliga institutionen om det här.
Slow fashion, individuella kreationer, mikroshopping – hemslöjd på
nätet har alla rätt. Och allt kokar ner till glada amatörer som sitter
i sina vardagsrum i Istanbul eller någonstans i Mellanvästern och
knåpar ihop sina varor som de lägger ut på hobbycommunities
som etsy.com. Fem eller tio åt gången, för ett par hundringar styck.
Ibland blir det riktigt fint. Som när Sumomosuki, på okänd ort men som
av lika okända orsaker känns finsk, dekonstruerar gamla herrskjortor
eller när serababy i Denver gör elefantmönstrade babytofflor. Det
händer ju att man längtar efter något hemvirkat utan att minnas ett knyst från syslöjden. Det händer att man ändå får lust att sätta sig i ett insnöat hus i Arvidsjaur och bara knyppla strumpor. I alla fall jag.
Onda gökur? Nein, det är onda broscher. Av koreansk-födda formgivaren med eminenta namnet Aud Charlotte Ho Sook Sinding, utbildad på HDK i Göteborg. Finns på Charon Kransen Arts i New York och Platina i Stockholm. Visst är det lite Nathalia Edenmont över det hele? Tjing för den lobotomerade kaninen. Eller förresten, tjing för allihop.
Jag har just lyxkonsumerat. Eller vad ska man kalla det när man köper
en AVLOPPSPUMP, ja just AVLOPPSPUMP för fem sköna lakan som man sedan
upptäcker att man inte alls behöver? Där står den ful och vit och redo
att pumpa smörja, helt i onödan. Så trösterikt då att läsa att
amerikanska Las Vegas-miljardären Feldon Adelson förlorar niotusen i
sekunden just nu. Det vill säga 1,8 fula vita avloppspumpar som inte
alls behövs. 800 miljoner kronor om dagen, people!
Det är något speciellt med babuschkadockor. De är bara så vackra. Nu har halva modevärlden målat ihop en hel dock-kollektion inför ryska Vogues tioårsjubileum – alla från YSL och Giles till Martin Margiela. Men det är ingen ny idé. Jag såg det i Dazed and Confused för typ tio år sedan. Ha!
Titta apa, säger barnet. Titta apa! Så vi tittar. Animal Planet är på hela dagarna hos oss. Igår berättades om den modiga ankan som först blev skjuten och lagd i kylen. Men som återuppstod på dag 2. Och fick bli opererad och vila upp sig på klinik. I Nödrop i naturen, som favoritprogrammet heter, rycker Wildlife Aid ut och spjälkar ben på rävar, ger dropp åt förgiftade svanar och jagar rapphöns som gått ner sig i avlopp. Sist räddade Nödrop i naturen-Simon en vessleunge som nästan blivit uppäten av en huskatt. Jag vet inte hur många avsnitt jag sett. Och tänker varje gång samma sak: är de veganer allihop eller går de hem och äter köttmiddag sen? Vilka möss får katten ta och inte? Vilka djur ska ätas och vilka får dropp, kanske båda sorterna?
Wildlife Aid-Simon spökade extra mycket i mitt huvud förra veckan när halva redaktionen gick omkring i secondhand-pälsar. Jag tror ingen av oss skulle drömma om att köpa finsk broilerräv, mest för att det är så fult och dyrt. Men också för att det är mer moraliskt okej med gammal päls. Man blir på något sätt mindre skyldig om någon annan gjort själva nyköpet. Fast man någonstans vet att det inte finns någon moralisk konsekvens alls i det resonemanget. Och jag äter inte lamm, för man kan ju inte äta djurbarn, eller hur? Men jag har en svart persianjacka som jag älskar.
Det är ett dilemma, det här med djur.
Minst en gång om dagen får jag mail från en man vid namn Matteo Agrillo. Jag har aldrig träffat Matteo, men han vill gärna att jag ska titta på hans fina killar. I dag skriver Matteo om Jon K, som alltid väldigt telegramartat: "He's 1.87 -- 6'1.5, Hair dark brown -- Green eyes, 23 yrs old from Spain". Och: "Anything you need on him let me know". Så, här är han: dagens pudding från Matteo.
En annan trotsade sömntågen igår och kollade valvaka. Det var ju historiskt, eller hur?
Amerikanska valtillställningar har ju en känd tendens att likna väckelsemöten. Men oftast står man utanför och tittar på. Och där låg jag i soffan och sveptes med.
Man undrar vad det är med Obama som tvingar fram väta i ögonvrån. 400 år av raskamp? Åtta år av trötthet på Bush? Det knappt förnimbara pingstpastor-darret på rösten? Den udda kombinationen Denzel Washington-snygg + Martin Luther King-god?
Jo. Jag kom ju tillbaka från modeveckan i Paris för ett tag sedan. Som ett frågetecken. Och det visar sig att jag inte var ensam. New York Times-pennan Cathy Horyn skriver att det var den konstigaste Paris-säsongen någonsin. Vad såg vi egentligen? Jag och assistenten Catherine hamnade mitt i Sacha Baron Cohens undercover-filmningar några gånger. Det var roligt. Ett gäng visningar, mindre roligt. Kläder, kläder, kläder. Men inga idéer. Det bara står stilla i modevärlden just nu. Som om modeskaparna knappt kan andas av ångest inför den stora finanskrisen.
Det enda som verkligen händer är det här med välgörenhet. Nu senast: Julia Roberts RED Armani-t-shirt, Brad Pitt som samarbetar med Kiehl’s om en aloe vera-cleanser där vinsten ska gå till den goda gröna saken. Behjärtansvärda kläder och skönhetsprodukter som ”designas” av kändisar, en affärsidé som är så win-win att det gör ont. I stället för mode: välgörenhet.
Det är något med välgörenhet som går mothårs för mig. Det är något motbjudande över själva ordet. Välgörenhet: desperat hemmafru, kollapsade statsapparater. Det är det här med det vackra lidandet som går att marknadsföra: gråtande barn och utrotningshotade gorillor. Det fula lidandet, det som inte platsar på catwalken eller i tv-rutan – det fortsätter.
Det har sina sidor att jobba på redaktion. En uppsida är ljudmattan av knatter. Som ett väldigt hårt och oregelbundet regn. Hemtrevligt. Så har vi nedsidan: all underlig lektyr som landar på ens bord. Nedsidan är att man nästan aldrig hinner läsa nåt. Just nu ligger The Fug Awards, Gofugyourself-bloggarnas bok ni vet, här. En Colors, tänk att den finns fortfarande. Thames & Hudsons katalog över bokreleaser från 2007, en bok som heter Molnskådarens guide, en knappt uthärdlig massa lookbooks och…och…Levande bilder från andevärlden. Av Lena Ranehag, ”känd från Det okända på TV4+”. Jag citerar: ”Lena förmedlar budskap från Universum och andevärlden till oss som fortfarande lever här på jorden”. Några kapitelrubriker: Andlig kirurgi, Mötet med Joakim, Mitt inre guld. Fantastiskt. Den får följa med mig hem idag.
Dialog från redaktionen:
– Såg ni, vad heter han nu igen, Björn Rosengren med den där dokumentären om Amerika.
– Han heter Rosenkvist, Björn Rosenkvist heter han. Ja, jag såg förra gången, men var den bra?
– Det var helt sjukt, han var i en stad som hade gått i konkurs, alla hus var till salu och alla företag, butiker och allt hade gått i konkurs. Och sen var han på ett litet ställe i Kaifornien som var som Bangladesh, de hade inget vatten och de bodde i skjul, kåkar mitt i öknen. Skolan var helt förfallen, de kunde inte köpa skolböcker för att de var tvungna att köpa vatten istället.
– Nähä. I USA, liksom?
– Det håller på att hända något med USA alltså.
– Men vad fan, vad heter han, Rosenkvist verkligen?
– Rosenberg, han är ju pappa till Vanna som är skådis och hon heter ju Rosenberg.
– Men Björn Rosengren, det är väl ministern?
– (Googlar) Göran. Göran heter han.
– Ja just det, Göran.
Tredje delen i Göran RosenBERGs reportageserie om USA, Amerikas val, sänds på TV4, kl 22.40 den fjärde november. Låt oss hoppas för allas skull att vi får USAs första svarta president den dagen. Och Plazas USA-nummer är ute nu. Köp och läs!
Bloggare är de nya modekritikerna, säger Lanvins chefsdesigner Alber Elbaz i L'Officiel (09/08). Notera hur det där lilla ordet kritiker smyger sig in här. Bloggare=kritiker? Tror inte det.
Jag lovade att jag skulle göra en Gwyneth om jag vann. Och jag vann och jag gjorde en Gwyneth men bara halvvägs. Fick inte till det där riktiga buhä-buhäet. Man är ju svensk så det blev mest lite hulkanden framför micken. Du var så jävla overbal där framme Salka så jag fattade att du var tagen, sa Hanna. Nu sitter man här igen vid skrivbordet och har deadline. Business as usual är rubriken i Årets Journalist-journalisters liv. Men jag har i alla fall fått ett diplom.
Vid 18-tiden i dag sitter jag i publikhavet på Cirkus och väntar på att få veta om jag förtjänat någon av titlarna Årets journalist eller Årets krönikör. En av de andra nominerade i kategorin Årets Journalist är min egen farbror, Jan Lindström. Expressen-murvel sedan typ andra världskriget. Kai på Plaza är nominerad till Årets AD. I kväll vet vi.
varför jag inte läst en enda blow me away-modebok sedan Fashion-Ology (Yuniya Kawamura). Den kom ut 2007. Dana Thomas Deluxe var visserligen enastående, men – det är ju bara vanlig journalistik. Och Valerie Steele har ju inte skrivit nåt kul på evigheter. Men. Så landade korret till Annette Kullenbergs bok om Marianne Höök på bordet: Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Vilken titel! Jag har kommit halvvägs. Mina förväntningar är enorma.
Finanskris, finanskris. All over the place. De bästa finanskristipsen kommer förstås från UK. Jag citerar Vivienne Westwood (i The Guardian):
"Don't get depressed, you can make something out of your tablecloth or some curtains, and style it with a little jacket or something. And don't just keep try to change your look every day with finding a bargain that costs ten euros. Buy less, let it grow old, chose well – and if you dont have too much and it's raining, then take the plastic shower curtain and you might look great!"
...de här små bilderna i brevlådan. Frosted Winter Highlights! Viktor und Rolf "brightens up the hazy winter days", skriver pr-byrån. Jag var en gång ett fan av Viktor & Rolf. Ett stort och hängivet fan dessutom. Nu minns jag inte riktigt varför.
Jag funderar mycket över den här bilden, tagen hemma hos Paris
Vogue-redaktören
Carine Roitfeld. Efter att ha mött kvinnan i fråga tvivlar jag inte en
sekund på att det är såhär det faktiskt ser ut hemma hos henne. Kalt
som en väldigt skallig kålrot – en ouppnåelig vision när man som jag
lever i ett hav av blöjor och leksaker. Kruxet är att man bara behöver
tappa en tidning på golvet för att det ska se stökigt ut.
Vad jag minns är att vi skulle sälja det gamla släkthuset med det stora, vackra lantköket. Det blev en begivenhet i bygden att komma dit och kolla: äldre par med minnen av tidigare invånare, barnfamiljer på söndagsutflykt, ett och annat barnbarn till dem som en gång byggt huset. Det var en av de mer seriösa spekulanterna som sa det: "ja här måste man ju slå ut hela köket".
Jag smakade på den där frasen länge. Slå ut köket. Slå ut HELA köket dessutom. But why? Då kunde jag inte förstå drivkraften bakom att "slå ut" ett platssnickrat, antikt rum med hundra års historia i väggarna. Riva ut spökena, minnena, det förflutna.
Såhär i slutet av 2008 är man luttrad, eller hur? Såhär på andra sidan högkonjunkturen lär vi väl alla ha sett det på nära håll: vänner och bekanta som ägnat hela sitt nollnolltal åt att inte bara slå ut hela köket utan badrummet och källaren och vardagsrummet och younameit. Huskroppar med utrivna inälvor, ersatta med interiörer som i slutänden alltid blir så väldigt slicka och konformistiska och framför allt, DATERADE. Kulturförstörelse, som Plaza-medarbetarna Ola Andersson och Annina Rabe påpekat i flera krönikor. Klarakvarteren revisited.
Sen, när man jobbat sig igenom hela hemmet från tak till golv, ja då är det bara att börja om igen. Kanske till och med köpa ett nytt ställe att "slå ut". Om man vill kan hela tillvaron bli en enda stora byggplats. På dödsbädden kan man stolt se tillbaka på det man uträttat här i livet: utslagna kök och badrum.
Man gissar att det kan vara slut med det där nu. De sönderstylade hemmen, de omgjorda garderoberna, springet i hamsterkarusellen. Tokkonsumismen. Vore det inte vilsamt?
Det gamla släkthuset slapp i alla fall undan. Det står kvar därute i obygden med sitt fina lantkök, för vi sålde det aldrig. Kanske var det just den där kommentaren som fick oss att dra tillbaka det från marknaden.
Och nästa gång jag hör det uttrycket, people, säger jag som min lillasyster: "har du för mycket pengar? Ge dem till mig."
Hur många koftor finns det därute som lär en bittra läxor om livet? Jag har faktiskt en sådan, en ganska kärringaktig
sak från Henrik Vibskov. Ett stort kokongstickat skal att puttra runt i
såhär på hösten. Och den har lärt mig saker.
Innan
jag började bära den i Stockholms kommunaltrafik hade jag till exempel
ingen aning om hur illa det är ställt. Med den allmänna mängden av
passiv aggressivitet mitt ibland oss, alltså. Igår hände det för andra
gången: en kvinna i 30+åldern tränger sig förbi i rulltrappan beväpnad
med en skrikig counterfeit goods-väska, överöst med gyllene detaljer
och vassa piggar. Nej, det räcker inte med att TRÄNGA sig förbi utan
hon liksom GNIDER sig förbi. Och, surprise, surprise, naturligtvis
drar hennes äckliga väska med sig x antal trådar från min kärringkofta
halvvägs uppför rulltrappan. Oj, lydde kommentaren. "Oj", för att göra
en smärre utvikning, är ordet som vi nordbor använder istället för det
tilltal som invånarna i den övriga världen använder: "Jag ber tusen
gånger om ursäkt, madame, för att jag förstört din kofta och jag står
naturligtvis för reparationen av den, på det bästa skrädderiet i stan.
Låt mig ta ditt visitkort genast." Men. Nu befinner vi oss inte i New
York, Paris eller London utan i Stockholm, huvudstaden med förmodligen
flest lantisar i hela Europa. Lantisfolk som är vana vid att
ständigt vara omgivna av fem hektar tystnad och lantluft och kanske
aldrig någonsin kommer greppa konsten att upprätthålla den där sista lilla resten av mänsklighet
på en mycket liten yta. Så. Det som händer är att 30+kvinnan med
skrikig counterfeitväska säger: "Oj". Och gnider vidare.
När
jag så lyfter blicken, med tiotals trådar hängande som ledsna tentakler
från kärringkoftan, blir jag varse. Ryggsäckar. Fjällräven,
hockeytrunkar. Proppfulla tote bags med utstickande piggar, nitar,
blixtlås. Hundratals. Hundratals. Som alla GNIDER sig mot varandra, eller
i värsta fall, DÄNGS. I huvudena på förbipasserande, intet ont anande
kroppsdelar, små barn i knähöjd.
Snälla bonnläppar
i kommunaltrafiken, hur kommer det sig att ni bär med er halva
garderoben och hela toalettskåpet i rusningstimman? Om ni nu till nöd
och tvång ändå gör det, varför i dessa fruktansvärda väskor? Och: hur
gick det till när en hel huvudstads befolkning missade att lära sig den
lilla frasen "ursäkta mig"?
