Kärringar, koftor & fruktansvärda väskor

Hur många koftor finns det därute som lär en bittra läxor om livet? Jag har faktiskt en sådan, en ganska kärringaktig sak från Henrik Vibskov. Ett stort kokongstickat skal att puttra runt i såhär på hösten. Och den har lärt mig saker.

Innan jag började bära den i Stockholms kommunaltrafik hade jag till exempel ingen aning om hur illa det är ställt. Med den allmänna mängden av passiv aggressivitet mitt ibland oss, alltså. Igår hände det för andra gången: en kvinna i 30+åldern tränger sig förbi i rulltrappan beväpnad med en skrikig counterfeit goods-väska, överöst med gyllene detaljer och vassa piggar. Nej, det räcker inte med att TRÄNGA sig förbi utan hon liksom GNIDER sig förbi. Och, surprise, surprise, naturligtvis drar hennes äckliga väska med sig x antal trådar från min kärringkofta halvvägs uppför rulltrappan. Oj, lydde kommentaren. "Oj", för att göra en smärre utvikning, är ordet som vi nordbor använder istället för det tilltal som invånarna i den övriga världen använder: "Jag ber tusen gånger om ursäkt, madame, för att jag förstört din kofta och jag står naturligtvis för reparationen av den, på det bästa skrädderiet i stan. Låt mig ta ditt visitkort genast."  Men. Nu befinner vi oss inte i New York, Paris eller London utan i Stockholm, huvudstaden med förmodligen flest lantisar i hela Europa. Lantisfolk som är vana vid att ständigt vara omgivna av fem hektar tystnad och lantluft och kanske aldrig någonsin kommer greppa konsten att upprätthålla den där sista lilla resten av mänsklighet på en mycket liten yta. Så. Det som händer är att 30+kvinnan med skrikig counterfeitväska säger: "Oj". Och gnider vidare.

När jag så lyfter blicken, med tiotals trådar hängande som ledsna tentakler från kärringkoftan, blir jag varse. Ryggsäckar. Fjällräven, hockeytrunkar. Proppfulla tote bags med utstickande piggar, nitar, blixtlås. Hundratals. Hundratals. Som alla GNIDER sig mot varandra, eller i värsta fall, DÄNGS. I huvudena på förbipasserande, intet ont anande kroppsdelar, små barn i knähöjd. 

Snälla bonnläppar i kommunaltrafiken, hur kommer det sig att ni bär med er halva garderoben och hela toalettskåpet i rusningstimman? Om ni nu till nöd och tvång ändå gör det, varför i dessa fruktansvärda väskor? Och: hur gick det till när en hel huvudstads befolkning missade att lära sig den lilla frasen "ursäkta mig"?