Slå ut köket

Vad jag minns är att vi skulle sälja det gamla släkthuset med det stora, vackra lantköket. Det blev en begivenhet i bygden att komma dit och kolla: äldre par med minnen av tidigare invånare, barnfamiljer på söndagsutflykt, ett och annat barnbarn till dem som en gång byggt huset. Det var en av de mer seriösa spekulanterna som sa det: "ja här måste man ju slå ut hela köket".

Jag smakade på den där frasen länge. Slå ut köket. Slå ut HELA köket dessutom. But why? Då kunde jag inte förstå drivkraften bakom att "slå ut" ett platssnickrat, antikt rum med hundra års historia i väggarna. Riva ut spökena, minnena, det förflutna.

Såhär i slutet av 2008 är man luttrad, eller hur? Såhär på andra sidan högkonjunkturen lär vi väl alla ha sett det på nära håll: vänner och bekanta som ägnat hela sitt nollnolltal åt att inte bara slå ut hela köket utan badrummet och källaren och vardagsrummet och younameit. Huskroppar med utrivna inälvor, ersatta med interiörer som i slutänden alltid blir så väldigt slicka och konformistiska och framför allt, DATERADE. Kulturförstörelse, som Plaza-medarbetarna Ola Andersson och Annina Rabe påpekat i flera krönikor. Klarakvarteren revisited.

Sen, när man jobbat sig igenom hela hemmet från tak till golv, ja då är det bara att börja om igen. Kanske till och med köpa ett nytt ställe att "slå ut". Om man vill kan hela tillvaron bli en enda stora byggplats. På dödsbädden kan man stolt se tillbaka på det man uträttat här i livet: utslagna kök och badrum.

Man gissar att det kan vara slut med det där nu. De sönderstylade hemmen, de omgjorda garderoberna, springet i hamsterkarusellen. Tokkonsumismen. Vore det inte vilsamt?

Det gamla släkthuset slapp i alla fall undan. Det står kvar därute i obygden med sitt fina lantkök, för vi sålde det aldrig. Kanske var det just den där kommentaren som fick oss att dra tillbaka det från marknaden. 

Och nästa gång jag hör det  uttrycket, people, säger jag som min lillasyster: "har du för mycket pengar? Ge dem till mig."