20 januari 2009
Röda linjen
Så hette det bästa jobbet som aldrig blev av. Tanken var att plåta förortsmode, från Alby och Fruängen till Mälarhöjden, Slussen och Mörby Centrum. Förortsmode är extremt intressant. Det var Bon och nu jobbar jag på Plaza, men fortfarande minns jag just det där jobbet varje gång jag pendlar. Sitter man där tillräckligt länge så är det ju vad som händer, man kliver in och ut ur olika världar.Min egen pendelsträcka är Solsidan-Slussen. Det är annat det än röda linjen. Vad ska man kalla den, den tunna blå linjen? I stället för skiftande toner i grått från svart till vitt ser det ut såhär: posh, posh, posh – oops, lågstatus – posh och posh igen. Resan tar en halvtimme. Den börjar bland de palatsliknande villorna vid havet, och bara for the record, det är inte där jag bor utan där som bussen från Moose Island (Älgö) stannar. Så rik är jag inte. Tyvärr.
Åter till resan som börjar bland ädelträden och de stora muromgärdade trädgårdarna där det mest dramatiska som händer är att en bichon frisé går vilse.
Jag slumrar till, bläddrar i tidningen, vilar kinden mot utsikten: vikarna, träden, de frostiga ängarna. Runt omkring mig sitter Solsidan-mänskorna som jag kan plocka ur vilken folksamling som helst. Jag kan rita dem i sömnen. Det är inte så att jag tycker illa om dem, tvärtom. De är snälla för det mesta. De är bara så homogena. Kvinnorna är sig lika vare sig de är 23 eller 60-plus, här finns liksom inget ungdomsmode eller ens klädkoder för unga vuxna utan man klär sig som sin mamma. De älskar beige, tunna silkesblusar, byxdräkter, pärlhalsband och de är inga fans av kortklippt, nej troféblont och axellångt ska det vara. Så är det männen, alltid groomade, väldoftande och redo för affärsmötet med portföljen. En liten skillnad från andra platser i världen är kanske att man aldrig ser dem flasha sin elektronik. De tar för sig av vilan på tåget, sitter och drömmer som andra, struntar i allt för en stund.
Klär de sig sådär automatiskt, som en instinkt, eller är de väldigt medvetna om vad de signalerar?
Sedan stannar tåget i Fisksätra. In väller alla möjliga nationaliteter, ryssar, iranier, afrikaner. Det märkliga med den här dagliga händelsen, stoppet i Fisksätra, är att de nästan är lika homogena. Fast på ett annat sätt. Tystnaden bryts, tempot skruvas upp. Barn skriker i sina vagnar och blinget lever i Fisksätra, här finns alla lysande looks från gangsta-snubbe till raffig madam med klirrande bijouterier till täckjackan. Fisksätra-G. Och jag får samma tanke varje gång: vad tänkte arkitekterna? Här har de byggt alldeles vid en hisnande utsikt, och vad gör de, jo vänder huskropparna mot varandra. Inte ett enda fönster mot havet, i stället stirrar balkongerna på varandra, 25 meter emellan. De blinda kortsidorna har hela det glittrande sundet framför sig. Det är en arkitektur som säger: visserligen är det vackert här men du förtjänar inte att se det. Var det så de tänkte? God knows.
Sedan sitter vi där, Solsidan-chic och Fisksätra-bling, och förmodligen är det inte bara jag som funderar.
Min sista tanke innan tåget rullar in på Slussen är lite skrämmande: är det jag som är konstigast?
Det är samma typ av tankar som gjorde att Röda linjen inte blev av. Vi kom ju från Bålsta, Skellefteå, Halmstad – och så jag från Söder. Vad fan visste vi om Alby? Nothing.
Bloggen
Inga kommentarer finns till denna artikel.