29 september 2008

Den nya klippdockan

 

Av Marie Birde 

När jag var liten älskade jag mina klippdockor. Jag kunde sitta i timmar och klä av och på. Den lilla lila kavajen parades ihop med svarta knästrumpor och shorts. Ett par tajta jeans, höga boots och bikiniöverdel var en perfekt match. Riktigt fin tyckte jag den eleganta svarta blåsan var. Men svår att kombinera. Eventuellt funkade ett pärlhalsband och ett diadem, men roligare än så blev det liksom aldrig. Så den fick stå lite bredvid och vänta på flottare tider. Bäst gillade jag stora solglasögon och hattar, så jag kunde klä mina pappersfigurer som de fina damerna i filmen.

Jag byggde upp en hel värld kring dockorna och lät dem paradera på rad i en modevisning. Jag klappade händerna och var hemskt nöjd. Tills min bror dök upp från ingenstans och gjorde punk av det hela när han klippte hål i alla kläderna och bytte de ständigt leende kvinnohuvudena mot Twisted Sister och W.A.S.P. Att hans fula trick fick dockornas garderober att kännas mer spännande än det pryda urval som kom med Hemmets Journal erkände jag såklart inte heller mellan tårarna. Men så fort jag torkat kinderna var jag där igen och tittade på dockorna med ny beundran. Plötsligt hade de hamnat i min egen värld med den nya, moderna looken. Så där skulle jag också kunna se ut.

Jag minns mina klippdockor med romantik. Hur jag befann mig i frizon från trender och lärde mig uppskatta att mixa och matcha. Det fanns inga märken att bry sig om eller tufft högstadiegäng som kunde kommentera hur man såg ut. Det fanns inga fel. Bara en hög plagg i papper att leka med. Jag blandade kläder högt och lågt och sållade så småningom ut det till en stil jag ville ha.

Så växte jag upp, tröttnade på klippdockorna, begravde dem i en kartong och lät dem hamna i nostalgihimlen tillsammans med Hubba Bubba och rullskridskor. Den oskyldiga leken med kläder byttes ut mot glossiga månadsmagasin som haussade den senaste midjehöjden och designstjärnorna. Klippdockan dog, även som fenomen, där och då. Den nya världen erbjöd häftigare, mer animerade och elektroniska leksaker att hänföras över.

På internet marknadsförs gamla affärsidéer som nya. Och jag blir egentligen inte speciellt förvånad när sajten Stardoll blir en succé. Klippdockor är ju som gjorda för en ny tidsålder, där man modifierar sina dockor så att de ser ut som en själv eller som ens favoritkändis. Allt är möjligt på internet. Men när jag sitter där framför datorn med min systerdotter och diskuterar på eller av för prinsesslooken, får jag inte riktigt samma känsla i maggropen som när jag var liten. Vi bygger samma garderob som jag gjorde men kläderna handlar vi i butiker och vi betalar med stardollar som vi betalat kronor för att få. Vi sitter där tillsammans och lär oss konsumera. De finare kläderna kostar mer, så några Dior-inspirerade små svarta klänningar blir det inte för vår del.

Nu har Stardoll inlett ett samarbete med DKNY och amerikanska Sephora. Man förstår varför, plötsligt kan de få specialdesignade, otroligt vackra kläder som ser precis ut som de riktiga kollektionerna, att sälja till klippdockorna. En win-win situation kan man tycka. DKNY får ju sex miljoner användare världen över mellan nio och 17 år att marknadsföra sig mot. Barnen är modeintresserade, vet vad stil innebär och går in på sajten nästan varje dag för att klä av och på med ett klick. De vet också att märkeskläder är det man ska ha för att "vara någon". Den där trendfria ­zonen som kändes så befriande från förr är som bortblåst i den nya tiden. Där är en rolig oskyldig grej som klippdockor blodigt allvar. Investerare och affärsutvecklare ger sig in i leken. Marknadsplaner görs för att få ut det mesta av alla parter. Här finns det ju stålars att vinna!

Reklam som riktar sig mot barn är förbjudet i Sverige. ­Enligt Stardoll tycker användarna att klädmärkesexponering är en förbättring av sajten - "nu kan de ju bli fashionistas på riktigt i sin låtsasvärld". Som om man måste vara märkesfixerad för att kunna klä sig snyggt. De fina varumärkena gnuggar såklart händerna, nu kan de fostra en ny generation modeoffer att ­reagera på just deras namn. DKNY har inte funnits på ­modekartan på flera år, är det här deras väg tillbaka eller vad säger reklamombudsmannen? 

Kommentarer

Inga kommentarer finns till denna artikel.


 

Hur man pratar om design

Apples VD Steve Jobs sa en gång att "design är ett roligt ord. En del människor tror att det betyder hur saker ser ut. Men, om man gräver djupare, betyder det i själva verket hur något fungerar. För att designa något riktigt väl, måste man förstå det. Verkligen förstå vad det handlar om." [...]

 

Grön backlash

Har du också blivit live-aidad? Köpt organiska jeans, ekotvål, fair trade-makeup? Och nu sitter du där, nöjd med dig själv. Eller också med en malande liten känsla av något som inte stämmer? [...]

 

Petit & grand - le mystere

Om pornografi sa en amerikansk senator en gång att "alla vet vad vi pratar om, men ingen kan definiera det". Precis så känns Frankrike ibland. Utom nu. Inte när jag på min lånecykel trampar rakt igenom den franska paradoxen, mellan le Grand- och le Petit Palais. [...]

 

Våga vägra sjösten!

Hennes ansikte var vagt bekant men det tog en stund innan jag placerade det. Hon var tjejen som för ungefär tio år ­sedan köpte vår förra lägenhet. Jag vill minnas att jag var glad att det var hon som köpte den, hon verkade uppskatta lägenheten på rätt sätt. [...]

 

Förbjudna flickor

Provat Skinny Bitch-metoden? Det har Posh gjort. Sedan vår tids sämst klädda fotbollsfru fastnade på bild medan hon köpte Skinny Bitch har boken sålts i över en miljon exemplar och översatts till 20 språk. [...]

pm0212.jpg