Ett hav av nappar
Av Anna Hellsten
En gång intervjuade jag en gallerist i hans praktfulla våning. Varenda kvadratmeter var genomtänkt på det där fullkomligt utmattande viset. Varenda en, utom inne på den ettåriga dotterns rum. Dörren in dit ville han inte ens öppna. Äh, du vet barnprylar, det ser för jävligt ut, suckade han, och hastade vidare in till konstsamlingen som tronade ovanför den enda Barcelona-stolen i vardagsrummet. Jag tyckte han var fånig.
Det här var på den tiden då jag brukade påstå att jag inte brydde mig så mycket om inredning. Det var förmodligen en naturlig reaktion på att ha befunnit mig mitt i ett design- och livsstilsinferno i flera år, en nödvändig motrörelse till att ha vistats bland folk som utan att blinka tapetserade om hela huset var sjätte månad eller lade tio papp på en ny lampa. Jag tyckte det var lite vulgärt, antar jag, och tog vårt ostajlade sovrum som en intäkt för mitt överlägsna själsdjup, vårt småstökiga kök som bevis för att vårt Värde Som Människor sannerligen inte satt i en corianplatta.
Det där var innan vi fick barn. Hon föddes tidigt i våras, med svarta ögonfransar och dunig hjässa, och var sin litenhet till trots det största som kommit in i vårt liv. Detsamma skulle man kunna säga om sakerna som följde med henne. Fast inte riktigt på samma sätt. Ens förhållande till prylar och smak hamnar liksom i ett alldeles nytt ljus när två blir tre. I vårt fall ett isblått ljus bakom ett motiv av en väl tilltagen dvärgfamilj och flugsvampar i relief på en plastskärm, för att vara exakt. Nattlampan. Tycker ni det låter roligt? Det är det inte.
Innan man får barn tänker man mest på alla kläderna, föräldraskapets mest bedårande prylbonus: pastellbleka bodys, mössor som knappt går att dra över en apelsin, strumpor i dockdimensioner. Att älska babykläder är, kort sagt, inte svårare än att älska personen som ska ha dem på sig. Man önskar att det gällt även resten av maskinparken som följer med en liten unge.
Det är lätt att sitta på sin Björn Dahlström-stol under PH-lampan och skryta om att man inte är så anal med hur det ser ut hemma. När varje ledig kvadratcentimeter av det där hemmet fyllts av hemvirkade musfamiljer att fästa på väggen, släktens samlade kollektioner av gamla urtvättade barnkläder (”det kan väl vara skojigt med lite retro”), speldosor med Brahms godnattvisa i sju tonarter och femtielva utföranden (det ena värre än det andra), våtservettsautomater i grisrosa plast, filtar med deformerade djursilhuetter och migränframkallande färgblaffor och ett hav av nappar och flaskor med naivistiskt ritade hundar, det är då ens estetiska tålamod verkligen prövas. Jag har nog aldrig varit en mer hängiven minimalist än de senaste månaderna. Vet ni hur svårt det är att hitta ett babygym som inte ser ut som om det rymt från en cirkus?
Kriterierna för vad som är snyggt blir radikalt annorlunda med barnprylar. Eller snyggt blir det liksom inte. På sin höjd uthärdligt. Hur en så visuellt sträng yrkeskår som svenska formgivare alls klarar av att skaffa barn är en gåta. Och kom inte dragandes med det pedagogiska argumentet, alltså att barnet på något sätt skulle främjas av allt det där fula. Min dotter är tre månader. Inte fan kan hon titta på framsidan av sin napp och uppskatta motivet.
Jag börjar misstänka att plojiga designers som Karim Rashid och Philippe Starck, eller varför inte Gudrun Sjödén, egentligen är i maskopi med barnprylbranschen. Jag tror att deras framgångar är frukten av föräldrar som slutat kämpa emot: det är helt enkelt lika bra att ge upp drömmen om det strama, vuxna hemmet och dressa hela tillvaron i smågodiskulörer och Barbapapa-former. Något måste det ju tyda på att jag plötsligt börjat fundera på att flytta till nybyggt och åtminstone leka med tanken på att byta ut matbordsmöblemanget mot Louis Ghost i cerise plast.
Inga kommentarer finns till denna artikel.