Grön backlash
Av Salka Hallström Bornold
Har du också blivit live-aidad? Köpt organiska jeans, ekotvål, fair trade-makeup? Och nu sitter du där, nöjd med dig själv. Eller också med en malande liten känsla av något som inte stämmer?
Den där ekotvålen, fraktades den med flyg? Den ekologiska bomullen, plockades den av små barn? Jeansen, hur många procent är verkligen organiska? Fortsätt ut i vardagsrummet: Ikea-soffan, varför var den så billig? Och sen, ut genom dörren: alla dina skor Made in the Sweatshops, fosfaterna i tvättmaskinen, bilen som du tar i stället för bussen och flyget som förgiftar mest av allt. Börjar du undra, så slutar det aldrig. Du kanske rentav blir "eco-fatigue". Drabbad av den gröna tröttheten.
Det sägs att det bara var en tidsfråga innan den gröna backlashen skulle infinna sig. Helt enkelt för att vi inte orkar kånka runt på ett världssamvete på varenda shoppingrunda. "Självständiga, erfarna konsumenter har fått nog av att bli mästrade om vad de bör och inte bör göra", skrev Amsterdam-byrån Trendwatching i sin novemberrapport. "De eko-trötta, behandlade som olydiga barn av Al Gore och hans gelikar, revolterar mot den gröna rörelsens besatthet av nejsägande".
Lyxkonsumtion och solidaritet, menar Trendwatching, är icke kompatibla. Drivkraften bakom modeshopping är präktighetens antites. Till modebutiken går man för att synda. Man vill slösa pengar på dumheter. Man vill känna sig lite självisk, lite vackrare. Åtminstone för stunden. Inte som en godhjärtad medmänniska.
Det behöver inte stämma. Eco-fatigue-syndromet kan lika gärna bero på att vår tids omvittnat medvetna konsument är mer medveten än vad marknaden insett. Man har genomskådat världsfrälsarprodukterna: små alibin för att fortsätta med sin livsstil snarare än en verklig omvälvning av systemet. En av de mest alarmerande miljöfarorna är jeans och t-shirt-råvaran bomull, världens törstigaste och giftigaste gröda. I odlingen används över elva procent av jordens jordbrukskemikalier och den står för 25 procent av insektsmedlen. De bekämpningsmedel som används dödar 22 000 och förgiftar tre miljoner människor varje år.
Snart rullar Al Gore-filmen igång för din inre syn: fosfaterna, flygavgaserna, de blodiga barnhänderna på bomullsfälten. Enda sättet att hoppa av den onda karusellen är att gå amish. Man tyar icke längre. Man blir eco-fatigue.
För något år sedan skrev jag en bok om fair trade-projekt mellan designers i väst och producenter i tredje världen. Snart upptäckte jag att skenet bedrar. Ord som "eko", "fair trade" och "organiskt" bör tas för vad de är: säljargument. En global lågpriskedja, sådana som oftast utpekas som de värsta skurkarna, kan ha bättre koll på sin produktion än ett till synes genomhederligt litet fair trade-märke. Andra modeföretag kan strunta blankt i allt vad uppförandekoder och miljöpolicy heter.
Louis Vuitton är en arbetstagares önskedröm. En äkta LV tar veckor eller månader att tillverka, ett tålmodigt och välbetalt arbete. I LV-ateljéerna, de sista som är Made in France, stannar hantverkarna kvar i generationer. Det berömda Missoni-mönstret vävs av en specialmaskin som är mycket långsam. A-Poc-apparaten, som spottar ur sig de plisserade sömlösa Issey Miyake-kreationerna, tog åratal att utveckla och övervakas av specialutbildade tekniker. De här plaggen bär sina skräckinjagande prislappar för att de tillverkas i smärre serier samt kräver tid och spetskompetens.
Innan masskonfektionens tid betalade man vad ett plagg kostar - en kostym var en investering. Man hade en liten men ömt vårdad garderob. I dag kan en t-shirt gå loss på 50 spänn. Det krävs ingen högre intelligens för att fatta att någon blivit lurad på vägen. Vissa lyxprodukter kan i själva verket vara några av de sista riktigt etiska prylarna du kan köpa. Om du inte redan drabbats av eco-fatigue, vill säga.
Inga kommentarer finns till denna artikel.