Petit & grand - le mystere
Av Magnus Falkehed
Om pornografi sa en amerikansk senator en gång att "alla vet vad vi pratar om, men ingen kan definiera det". Precis så känns Frankrike ibland. Utom nu.
Inte när jag på min lånecykel trampar rakt igenom den franska paradoxen, mellan le Grand- och le Petit Palais. Snett till höger om mig reser sig Eiffeltornet. En blek solstråle reflekteras i Invaliddomen där Napoleon är begravd. Någonstans här, vid bron Alexandre III, börjar jag i mitt storhetsvansinne sätta fingret på det riktigt franska.
Det är något i det där motsatsförhållandet mellan Grand och Petit, Mäktigt och Litet. Fransmän har inte normala hjärnor, uppdelade i höger och vänster hjärnhalva. Hela deras organism fungerar i takt med en lillhjärnas grälande med storhjärnan.
Låter det krångligt? Abstrakt? Franskt?
Låt mig reda ut begreppen. Fransmän kissar i det "lilla hörnet". Ofta efter att ha druckit en petit kaffe. Är man någons "lilla vän" har man i regel sex. Är man någons "stora kärlek" är det inte lika säkert. I Frankrike har man svulstiga känslor och små behov.
Den "lilla skärmen" är teve och det är amerikanskt och fult. Den "stora skärmen" är bio och det är franskt och Cannes-festival. Svulstigt. Alla som har varit på en Cannes-festival vet vad jag menar: skumpan flödar, en kvälls gåsleverintag skulle kunna föda halva Subsahara och ingen är ful. Det är med andra ord dekadent, horribelt och såå himla skönt.
Fransmännen är sällan storsinta men de älskar att se saker stort, "en grand". Det har gett världen snabbtågen TGV, train à grand vitesse. På dem kan man nästan flyga genom vinrankorna i 350 kilometer i timmen. Andra franska uppfinningar som datormusen, datachipset och sådant trams har de låtit andra utveckla och sälja. Inte tillräckligt Grand... Eller kanske inte tillräckligt snyggt?
Fransmännen har ju egenheten att vad de än tar sig för så är det snyggt. Annars är det inte. Nytta och funktion kommer i nästa steg. Kanske.
"Man må skryta om komforten i skandinaviska hus, elegansen i den italienska designen och påhittigheten i engelska home sweet home", skrev ett franskt inredningsmagasin nyligen. Och slog fast: "men vår franska interiör har ändå sin egen charm". Malligt och inte helt fel.
För ordet charm innehåller just en rejäl dos av petit, det lilla. I det här landet är ju en "liten lunch" inte en mindre måltid, utan en frukost. Det vill säga en frasig croissant med fyra centiliter espressokaffe. Charmigt, gott... och fullkomligt vansinnigt för den som hade tänkt göra något vettigt av sin dag! Och då börjar vi närma oss det där mysteriet, den franska paradoxen. Fransmännen gör inte alltid något vettigt av sin dag.
Därför blir det så bra. De kallar det själva art de vie, levnadskonst. Det ska till att vara fransman för att kalla sig konstnär bara för att man är onyttig. Men så har de också en förmåga att få svart att bli vitt - och tvärtom.
Med undantag för den reslige Charles de Gaulle har Frankrikes alla "stora män" varit runt 1,62 i strumplästen. De har haft en Stor armé, slagits i Stora krig, ibland under Stora århundraden och i regel slutat som Stora losers. Utom i sina landsmäns ögon.
För i Frankrike är det med människor som med inredningsdesign. Det viktigaste är inte att uppfylla målet, att komma fram. Resan dit är mycket intressantare. Att den blir vacker och givande.
Efter bron Alexandre III bestämde jag mig för övrigt att byta resväg.
Man har ju bara ett liv.
Lodw4H csiofnnadjgm, [url=http://gbgydgwysndg.com/]gbgydgwysndg[/url], [link=http://ubnpltsxgkly.com/]ubnpltsxgkly[/link], http://lkocdwuudzdo.com/