Svensk museisoppa – på spik
Av Hedvig Hedqvist
Missar Sverige den internationella museivågen, frågar generaldirektören för Svenska Institutet Olle Wästberg i sitt senaste privata nyhetsbrev. Ja, han har glatt skickat sådana till sina 25 000 vänner och bekanta, de senaste nio åren, en egen form av blogg, innan bloggen uppfanns.
Olle Wästberg upptäcker oftast verkligheten i USA, New York, där han var svensk generalkonsul under fem år. Där han bland annat framgångsrikt lyckades placera svensk design på kartan. Nu har han gjort ännu ett av sina återbesök och rapporterar att även medelstora amerikanska städer, som Grand Rapids Michigan, bygger stora konstmuseer. Och i Miami dubblar konstmuseet sin yta. Små amerikanska orter har ibland museer som kan tävla med Moderna Museet och Nationalmuseum åtminstone på vissa områden.
På rätt många, kan man gissa. Frågan är när man senast kunde hävda att svenska museer var stilbildande. Wästberg håller sig annars i allmänhet till New York-perspektivet. Nyligen har också New Museum och Contemporary Art öppnat på Bowery och satt fart på en hel stadsdel.
Vilka som får Wästbergs rapport vet bara han själv. Men förhoppningsvis finns både finansministern och kulturministern bland mottagarna. Inspirerad av beskrivningen vill man gärna tänka på sakernas tillstånd ur ett svenskt perspektiv. För är det någonting som missats här, så är det väl en djupare analys av just den internationella museiboomen. Det behöver man bara resa till Köpenhamn, London eller Paris för att uppleva. Eller också är det så att någon korttänkt räknenisse ändå kände till att museer kan vara hur populära som helst, och genast såg till att fri entré försvann på de statliga museerna, men glömde att ska man ta betalt måste det också finnas ett innehåll som är attraktivt och spännande.
Attraktioner är sällan billiga, vilket är ett känt faktum när det gäller film, opera- eller teaterproduktioner, men av någon anledning får svenska utställningar inte kosta. De internationella framgångarna har uppstått genom att publiken bjudits in till väl genomtänkta och genomarbetade utställningar till skillnad från svenska, allt mer håglösa, lågbudgetsatsningar.
Det går inte att trolla hur länge som helst.
Resultatet är också att stora spännande utländska utställningar nästan alltid går oss förbi. De är för dyra, alternativt vi har inget att erbjuda tillbaka i den internationella byteskarusellen. Med jämna mellanrum serveras statistiken för landets museibesökare. Den har varit en dyster läsning på senare tid. Så dyster i vissa fall, att till och med kulturdepartementet reagerat som nu i fallet med Arkitekturmuseet. En institution som borde ha de bästa förutsättningar rent geografiskt: granne med, och under samma tak, som Moderna Museet. Men ständigt i skuggan. Även publikmässigt, vilket är konstigt om man betänker det kolossala intresset för arkitektur och design. Särskilt uppenbar blir skuggan våren 2008, när Moderna har sin roliga, innehållsrika och generösa Andy Warhol-utställning (ett holländskt/amerikanskt samarbete).
Nu finns det ändå ett djärvt förslag att helt enkelt skrota museet i sin nuvarande tappning. Det kommer från Rådet för arkitektur, design och form och är gjort på uppdrag av kulturdepartementet. Förhoppningen är att skapa ett centrum där man tar ett samlat grepp på arkitektur, form, design och gestaltningen av den gemensamma miljön.
I samma lokaler skulle ett antal tänkbara intressenter som Svensk Form, Statens Konstråd, Stiftelsen svensk Industridesign, Nationalmuseum, Röhsska museet och Arkitekturmuseet med alla sina kunskaper kunna göra något helt nytt! Bara de kommer överens!
Tanken svindlar.
Äntligen en mötesplats där framtiden kan presenteras och penetreras ur alla hållbara scenarier och inte minst föra den viktiga diskussionen om visuell kvalitet. Men så läser man i slutet av förslaget en diskret insmugen mening: att Rådets uppdrag har varit att komma med kostnadsneutralt förslag. Kostnadsneutralt betyder att inte ett korvöre kommer att skjutas till utövar de redan kända, för små, anslagen.
Hur länge går det att koka soppa på en spik? Hur skulle det vara om man tar den Wästbergska rapporten seriöst, och verkligen studerar den internationella utvecklingen för att lägga den svenska ribban på rätt nivå?
Inga kommentarer finns till denna artikel.