Två stolta kvinnor
Av Annette Kullenberg
Lyckan att vara fransman! Lyckan att vara fransyska! Lyckan att vara från Frankrike!
Tre glada människor på omslaget. En kvinna dricker champagne. En annan kvinna lutar sig tillbaka och gapskrattar.
Jag blir uppåt. Kastar mig över tidningen - Le Figaro Magazine. När såg jag senast lyckliga människor? Stolta, glada. Inte i Sverige. Det är ingen tidning gjord för kvinnor jag håller i. Det är en allmänpolitisk tidskrift.
Försöker föreställa mig att någon enda svensk tidning gjorde ett liknande omslag: Lyckan att vara svensk!
Lycka i Sverige är förpassad till veckotidningarnas insidor: Nu är Berit lycklig igen med Kent-Ove. Sixten med nya kärleken: Nu är jag lycklig. Längre än så vågar vi oss inte.
Vad handlar det hela om - i Frankrike? I dagarna utkom en bok med titeln Ett kärlekslexikon om Frankrike, av författaren Denis Tillinac. Jag vet att allt är politik i Frankrike och för den som intresserar sig för trender är saken klar: Det är inne att älska Frankrike.
I den senaste valkampanjen höjde både Sakorzy (borgerlig, invandrare och den som vann valet) och Ségolène Royal (socialisterna) Frankrike till skyarna. Det handlade om hur stolta de var över att vara fransmän.
Liksom 84 procent av invånarna. I botten fanns denna stolthet. Nationalism är inte särskilt inne i vårt land. Och i Frankrike mullrade den avskyvärde högerpopulisten Le Pen: Vad har ni på mitt område att göra?
Det hade funnits långa perioder då den som talade om NATIONEN blev utskälld: "Du talar som Le Pen." Men nu har det vänt. Fransmännen har grävt upp de Gaulle och citerar honom: "Jag står inte på en enda sida. Jag står inte heller på den andra sidan. Jag är för Frankrike."
Den nya nationalismen består av kärlek och stolthet.
Men för två år sedan tyckte en av två fransmän att hela landet var på fallrepet. Några år tidigare utkom en essä om Det Frankrike som faller ihop.
Hoppet har återvänt. Jämsides med filosofin: Vad är Frankrike? Vad innebär det att vara fransman?
Fler såna diskussioner i Sverige, tycker jag. Och kommer att tänka på Birgitta Andersson i en gammal sketch där hon med pipig röst annonserar: "Jag är så glad att jag är svensk. Hihi." Det var inte så allvarligt menat, skulle jag tro.
Men i Frankrike kan man känna den där absoluta föreställningen om att "vi är bäst". Det går bra att skämta med fransmännen om det.
Jag gick in i en boutique i Marais-kvarteren (typiska innekvarter i Paris) för att jag sett underbara dräkter i skyltfönstret i smaragdgrönt och cerise. Bonjour Madame, sa jag till en avlägsen expedit. Hon var trådsmal, klädd i svart. Jag gick där och klämde på tyger och försökte upptäcka priser. Till slut kom den svartklädda damen fram till mig och ställde följande fråga: Vad gör ni här?
Jag sa att jag tänkt prova en dräkt.
Hon ställde sig på visst avstånd. Och yttrade: Vi har ingenting som passar er så jag undrar igen varför ni är här. Över huvud taget!
- Hur vet ni det, sa jag.
- Låt oss säga så här: Ni är för kraftig. För stor helt enkelt. Jag vill inte gärna säga tjock, kära Madame, men...
Hon gick fram till dörren och öppnade den så jag kunde försvinna. Så fort som möjligt.
Jag sa till henne i sträng ton: Hör ni, Madame! Jag är svensk och har en typisk svensk kropp. En kvinnokropp nämligen. Medan ni fransyskor sätter en ära i att se ut som taniga tolvåriga småpojkar hela livet. Vilket är bäst: Att vara kvinna eller att späka sig så man ser skelettet?
Hon drog sig lite bakåt. Och började gapskratta. Jag skrattade. Där stod vi och skrattade så tårarna rann. Sen sa vi Au revoir, Madame. I avmätt ton. Vi var lika stolta båda två.
Jag över att vara svensk och hon över att vara fransyska.
Vem som vill får kalla det nationalism. Men i grunden handlar det om att inte skämmas över nånting. Detta är väl en del av förklaringen till den märkliga rubriken:
Lyckan att vara fransman.
Den där vågen kommer nog aldrig att skölja över oss i Sverige.
Men jag kan tänka mig rubriken: Ibland är jag ganska lycklig över att vara svensk.
Inga kommentarer finns till denna artikel.