Våga vägra sjösten!
Av Annina Rabe
Hennes ansikte var vagt bekant men det tog en stund innan jag placerade det. Hon var tjejen som för ungefär tio år sedan köpte vår förra lägenhet. Jag vill minnas att jag var glad att det var hon som köpte den, hon verkade uppskatta lägenheten på rätt sätt. Hon gillade färgerna vi hade valt på våra väggar, och uttryckte sig med kärlek om det här ganska speciella kvarteret vi bodde i; ett funkishuskomplex mitt i Stockholms innerstad.
Vi pratade lite om lägenheten. Hon hade sålt den några år tidigare. Och hon visste att paret som hade köpt den efter henne hade rivit ut precis allt. Originalköket med sina karaktäristiska och gedigna (fint blågråmålade av oss) trettiotalsluckor. Gasspisen som jag älskade att laga mat på. Väggen mellan kök och vardagsrum. Allt gammalt var borta och lägenheten var lyxrenoverad efter det för tillfället rådande modet. Säkert massor av inbyggda spotlights och sjösten och mosaik i köket.
Jag blev av någon anledning djupt deprimerad av att höra det här. Det kändes som att höra att en gammal vän som en gång stått en nära hade gått bort. En sådan där vän som satt outplånlig prägel på ens liv trots att man inte haft kontakt på senare år. Jag levde ändå i den där lägenheten i flera år. Inte för att jag längtar tillbaka till den, jag bor bättre i dag, men det kändes bara så sorgligt att vår fina gamla lägenhet blivit ännu ett offer för dagens bostadsrättskloning.
Det som just nu sker i Stockholms innerstad (och i många andra större svenska städer) är en skövling av liknande proportioner som när Klarakvarteren i Stockholm revs på sextiotalet. Fast här sker maroderingen inomhus och inte utomhus. Utomhus ser man det mest i form av de stora berg av så kallade Big Bags; brandgula kassar fyllda med byggavfall som ligger i snart sagt vartenda gathörn. En påminnare om hur det rivs och renoveras som om det inte fanns någon morgondag.
Jag funderar ofta över var denna drift att riva ut allt gammalt och bygga nytt kommer ifrån. Varför vill man över huvud taget bo i en gammal lägenhet om det enda man skall göra är att riva ut allt i den som är tidstypiskt och karaktäristiskt? Och varför denna historielöshet just nu? Jag förstår om man inte vill ha det muggigt hemma. Men många av de lyxrenoverade lägenheter jag har sett de senaste åren präglas av en drift att utplåna det förflutna. Det är lite som i en läskig science fiction-berättelse - snart kommer alla lägenheter i större svenska städer att se exakt identiska ut; klonat moderna.
Men det kommer att komma en backlash, det är jag övertygad om. På senare tid har till exempel Stadsmuseet börjat dra öronen åt sig. Under hösten 2007 hade man en utställning vid namn Om huset själv får välja som marknadsfördes under namnet Våga vägra sjösten!. Den handlade om hur man varsamt kan renovera gamla lägenheter utan att begå alltför mycket våld på originalutförandet. "Alla hus har sin individuella utformning och tidstypiska stil. Därför ska man akta sig för schablonmässiga standardlösningar vid underhåll och renovering", skrev utställningsproducenten och byggnadsantikvarien Fredrika Mellander Rönn i pressmeddelandet. Men det behövs mer än en utställning för att få folk att fatta. Kanske borde man bli strängare i lagstiftningen om vad som skall K-märkas eller inte. Annars kommer vi snart inte att ha några originalinredningar kvar.
En kompis håller just på att sälja sin lägenhet. Hon funderar på att sätta in en klausul om att hon bara säljer till någon som vill bevara originalutförandet. Men det är ju alldeles lönlöst. Det är bara att acceptera att ens lägenhet bara tillhör en så länge som man bor i den. Lite så är det ju för övrigt med vänner och familj också. Den dag de går vidare i livet kan man inte kontrollera vilka hemskheter de utsätts för. Det är en skrämmande tanke. Men samtidigt också en uppmaning om att man måste se till att leva i nuet.
Inga kommentarer finns till denna artikel.